Det var ett tag sen jag var här... Blev less när dom gjorde om sidan och orkade inte sätta mig in i hur man skulle göra, man är nog lite hemtam och som en gammal gubbe, det som är invant är, och nytt ignoreras.. Dessutom har det inte funnits någon egentlig ork, fysiskt har jag nog hämtat mig, men psykiskt har jag knappt haft ork att utföra mer än absolut nödvändigt.

Har nu fått en del information per post och kan knappast säga att livet lättade upp precis. Just nu känns det som om det vore bäst att bara försvinna från jordens yta och aldrig dyka upp mera. Tror ärligt talat att det skulle vara bäst så, lugnast för alla inblandade om inte annat... Kanske man är en dålig människa ändå? Just nu känns det inte som att man är speciellt önskvärd. Har det senaste halvåret behövt mer stöd än jag någonsin trott, det har jag fått från oväntat håll, men med facit i hand har det nog inte kommit från det håll jag mest behövt det från. Kanske har jag inte varit mottaglig, eller så har jag sökt stöd (omedvetet) från fel källor? Hur som helst börjar orken tryta, orkade tydligen mer än jag trodde när min närmaste försvann ur mitt liv, men nu har kontakten till fler nära människor reducerats till att bara innefatta det allra nödvändigaste, och i princip inget mer. Nu finns det inte så många smultron kvar... Har kämpat varje dag i mer än 7 månader nu, varje morgon söktes EN enda anledning till att kämpa vidare och jag tyckte ändå att det var på väg åt rätt håll men nu har man dragit på sig en sån käftsmäll att jag inte är säker på att jag orkar resa mig igen. Tro mig, jag har verkligen aldrig varit den som gett upp men nu jävlar känns det som att alla morötter är ruttna, det finns verkligen inget som sporrar till kamp längre. Just nu känns det bara som att allt är slut.

För x antal månader sedan fick jag en ärofylld förfrågan, svarade då att det  nog var bäst att den som frågade skulle återkomma när jag mådde bättre, tyvärr verkade det som att det var i fel läge av mitt liv då detta ärofyllda åtagande gick till någon annan, besvikelsen var enormt stor men jag trodde ändå att jag utan bekymmer skulle komma över det. Tyvärr var det nog bara ett patetiskt försök att lura mig själv. Med det inte sagt att saker varit annorlunda, kanske hade jag varit i ett annat läge idag, kanske inte... Det är jag själv som med mitt handlande hamnat där jag är nu, och det får jag förmodligen leva med resten av mitt liv. Och förhoppningsvis kommer detta under till levande varelse ändå att få det så bra han förtjänar. Kanske det här även är bäst för han, vem vet? Svaret kommer vi nog av förklarliga skäl alldrig att få.... Just nu önskar jag bara att folk får leva i lycka och välmående så länge det bara går!

Vet inte när eller OM det kommer flera uppdateringar, den som lever får se.