Hur kan det komma sig att det är så tärande att bla slitas mellan hopp och förtvivlan? Ibland är och känns det positivt, men eftersom jag nästan alltid tänker ett eller två steg framåt kommer funderingarna och det slutar oftast med att det mesta känns hopplöst och negativt igen, man ska tänka positivt sägs det men man måste ju ändå vara realist. Och ska man se realistiskt, så finns det nog inte så mycket att hoppas på. Läste en gammal väns blogg precis och han sköter sin dementa mor tills hon kan få plats på ett lämpligt boende. Han beskrev att han är konstant trött och funderade över varför. Jag tror det beror på att han säkert sliter ordentligt ont rent psykiskt av att se sin mor i ett skick han förmodligen aldrig tänkt sig att hon skulle hamna i. Trots att han har yrkesmässig erfarenhet av demens är det ju faktiskt inte samma sak när man drabbas som anhörig, när man jobbar kan man, eller ska i alla fall kunna, lämna jobbet på jobbet om man säger så. Men nu då, när det det är en anhörig hur gör man då? Det är ju inte bara att släppa!

 Kan tänka mig att min vän känner ungefär som jag, trots att orsakerna är så fullständigt olika. Jag kan många gånger känna mig fullständigt orkeslös utan att ha gjort något och jag tror att när man brottas med saker som är psykiskt jobbigt tär det på den fysiska orken lika väl. Som jag skrev i början av inlägget så tär det att slitas mellan hopp och förtvivlan, såväl psykiskt som fysiskt. Jag är ofta mer trött i både skalle och kropp nu än när jag jobbat 14-16 timmar. Det är i min värld inte helt logiskt att vara fullständigt slut trots att man inte gjort speciellt mycket, samtidigt som man kan jobba 16 timmar utan att det märks speciellt nämnvärt, det har till och med hänt att jag jobbat 25 av 29 timmar och ändå varit fräschare i kroppen än jag är många dagar just nu.

Har en person som står mig nära som säger en sak, men visar inte med tillstymmelse av handling samma sak. Personen i fråga verkar inte kunna sätta sig in i andras situationer, alternativt vill den inte göra det. Vilket som är det inte allt för sällan jävligt jobbigt och det är lite det jag menade med att slitas mellan hopp och förtvivlan. Jag kämpar på så mycket jag bara kan, jag vill verkligen tro på vad den här personen säger, men det är sannerligen inte lätt när orden inte bekräftas i handling.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var ett tag sen man knåpade ner något här. Det är helt enkelt så att jag inte haft så mycket nytt att fundera över. Bara en massa gamla repriser, och behovet av att tjata har inte funnits..;P Skit samma, mer än så här blir det inte! Förutom att j...

Snacka om att livet kan vara som en berg och dalbana. Träffade hjärtat igår och det var hur mysigt som helst    och det var faktiskt på hennes initiativ. Jag tycker det fanns många positiva tecken, inte minst var hon kramig och "pussig" vilket kändes...

Måste skriva ett inlägg om sanning och osanning.  Måste säga att jag verkligen inte förstår mig på folk som ljuger. Visst alla har säkert dragit någon lögn, men det är inte det jag menar, utan de som ljuger om värre saker och mer ofta. Förstår dom in...

Något blev fel med mitt förra inlägg.. Det fattas en jävla massa text i det.. Det retar mig något fruktansvärt! Något jag försökte säga var att jag är den jag är, och de som känner mig kan bekräfta, och de som inte känner att det är värt att läg...

Måste säga att jag är ordentligt kluven. Vet inte vem eller vilka jag kan lita på. Eller, jag vet vilka jag kan lite på, men är inte helt säker på vilka jag INTE kan lita på. Vet heller inte säkert vilka som läser här, vilket gör att jag inte är helt...