Något blev fel med mitt förra inlägg.. Det fattas en jävla massa text i det.. Det retar mig något fruktansvärt!

Något jag försökte säga var att jag är den jag är, och de som känner mig kan bekräfta, och de som inte känner att det är värt att lägga ner tid på att lära känna mig personligen, har därigenom diskvalificerat sig själva från att överhuvudtaget ha rätten att få ha någon åsikt. Som sagt, jag har alltid varit en känslomänniska, när jag är arg skriker jag och när jag är ledsen så gråter jag. Men för tillfället kan jag tala om att jag varit skrämmande lugn och detta beror säkert på något. En person som för mig är otroligt viktig påstod att det berodde på personlig mognad. Men det får stå för den personen. Jag försöker att ALLTID vara ärlig, och min trovärdighet förlorar bara på att jag själv ska göra bedömningar av mitt eget handlande, så det får andra stå för. Jag kan bara säga att för min egen del är mitt samvete fullständigt rent, och jag tänker då definitivt INTE ha dåligt samvete. Andra får bedömma rätt eller fel, var människa får sköta sig och hoppas att omgivningen förstår och inser vad som avses. Vill inte på något vis påstå att jag är felfri på något sätt, ej heller att jag söker sympatier. Det är inte riktigt jag, att söka sympatier eller att folk ska tycka synd om mig, jag har som jag tidigare skrivit i denna blogg alltid varit åt hållet att, ensam är stark. Men just nnu måste jag erkänna att jag inte på något vis känner mig stark! Jag hade trott att hjärtat skulle flytta till mig, och där igenom hade jag en hel massa planer för hur vi skulle skapa ett GEMENSAMT hem, hittils har jag inte brytt mig speciellt mycket i möblering eller inredning. Detta just för att hon skulle få känna sig delaktig. Okej, jag ska väl erkänna att inredning inte är min starka sida, men det är ändå inte hela sanningen. För mig känns det viktigt att den man ska dela hemmet med känner att den är delaktig, och inte bara känner att den gör något för någon annan. Ett hem skapar man tillsammans, och som det är just nu har jag en bostadsadress men det är ändå inte ett riktigt hem. Det är en bostad som jag delar med min hund. Och min högsta önskan är ändå att ha någon att skapa ett HEM med. Ensam är inte stark, inte alla gånger i alla fall...

Måste säga att jag är ordentligt kluven. Vet inte vem eller vilka jag kan lita på. Eller, jag vet vilka jag kan lite på, men är inte helt säker på vilka jag INTE kan lita på. Vet heller inte säkert vilka som läser här, vilket gör att jag inte är helt hundra på vad jag kan skriva, då jag misstänker att det finns de som gör allt för att påverka hjärtat att göra slut med mig. och det är inte utan att åtminstone jag misstänker att det finns ett eget intresse i just den frågan. I den här jobbiga situationen gör det inte direkt saken bättre av att jag inte vet riktigt vilka jag kan lita på och inte. Kan kanske vara läge att skydda mina in lägg med lösenord?

  Att jag är en känslomänniska är ingen hemlighet för någon, är jag arg så skriker jag och är jag ledsen så gråter jag. Så har jag alltid varit, men den här gången har jag varit skrämmande lugnn och jag VÄGRAR ge någon något negativt i det här läget! Jag vet vad jag vill, och jag är fortfarande den jag är, sedan får folk tro precis vad dom vill. De som tagit skig tiden att lära känna mig skulle bekräfta att jag är en känslomänniska, att jag däremot skulle vara så "cool" som jag är nu är nog en överraskning för de flesta. Det finns en person, som förövrigt betyder mycket för mig, som påstår att det tyder på personlig mognad men det får stå för henne. Jag menar, det är inte min sak att avgöra, hur jag är får andra bedömma för om man gör det själv förlorar man bara i trovärdighet. Jag försöker  så länge det bara är möjligt att vara ärlig, och jag tänker inte ljuga för att kunna behålla en kärlek, detta eftersom min åsikt alltid varit att sanningen alltid kommer fram, det är bara en fråga om när! Men som sagt, det här är mina åsikter och funderingar, någon annan kanske har en annan sanning, men mitt samvete är då rent!