Snacka om att livet kan vara som en berg och dalbana. Träffade hjärtat igår och det var hur mysigt som helst    och det var faktiskt på hennes initiativ. Jag tycker det fanns många positiva tecken, inte minst var hon kramig och "pussig" vilket kändes helt fantastiskt. Nu är det ju bara att hoppas på att det inte vänder till något negativt, vis av erfarenhet vet jag ju att bakslagen brukar komma som på beställning men jag hoppas innerligt att det INTE blir så den här gången! Det känns bara så förbannat tomt och tråkigt när jag inte har henne i min närhet, och jag hade verkligen hoppats på att få ha henne nära för lång tid framåt. Nu är allt så väldigt ovisst, och det tär något otroligt på både kropp och själ. Det känns verkligen att jag sliter ordentligt ont just nu. Är inte helt säker, men jag tror inte hon säger riktigt hela sanningen om varför hon känner och gör som hon gör, men om hon bara kunde prata om det är jag övertygad om att vi skulle hitta en lösning på eventuella problem. Det kan ju givetvis vara optimisten i mig, men om man inte försökte hitta de positiva glimtar som finns hade man väl lika gärna kunnat ge upp. Och det är jag inte beredd att göra än. Sen kan jag inte sluta att förundras över hur omogna vissa människor kan vara, vi är ju inte 13 år längre. Och för att inte riskera att någon tror att det är hjärtat jag menar är det bäst att jag är tydlig med att det är någon helt annan jag syftar på. Fattar inte hur en vuxen människa kan bete sig så fruktansvärt omoget, men det är väl så, alla blir aldrig äldre än en viss ålder  

Sitter förövrigt och kollar på premiären för damernas skidskyttesäsong. Ingen sport jag varit speciellt jätteintresserad av. Men va fan, om en av världens bästa skidskyttar är från samma hemby, ja då är det svårt att låta bli att titta. Måste säga att dom gör det bra, personligen hade jag nog inte haft en träff även om jag sluppit motluten och bara behövt åka utför..