Just nu känner jag mig förbannad som få! Hade skrivit en halv roman om svenska rättsystemets misshandel av en flicka och hennes far, men hela helvetet försvan!   Får se om jag orkar skriva ner det någon annan gång i stället, just nu har jag fått ur mig det, och det är ju därför jag skriver. För att få ur mig funderingar och tankar som känns jobbiga..

Vad ska vi fundera på idag då? Över vintern kanske? Vinter i Sverige är ju ett ganska vackert "fenomen" och jag har alltid gillat vintern, men nu vet i fan om jag inte vill ha sommar i stället. Det är ett evigt eldande om man inte vill ha skyhöga elräkningar, och det är jag allergisk mot. Elräkningarna alltså, inte eldningen. Fast ni kan ju fråga mig sådär framåt april, då är jag säkert allergisk och hatisk på eldningen också, iaf om vi får en lika bister vinter som den förra.

Just för att jag är så snål med elen blir det kallt på nätterna och sen tar det en stund innan man fått upp värmen igen när man börjar elda, men det tar jag bara jag slipper betala en förmögenhet till Eon! En fördel med vintern är ju att det är så ljust och fint när det är snö, och jycken drar inte in så mycket smuts, visst det blir blött men det är ändå inte så det blir tassavtryck precis överallt. Sen blir det så vackert med frost och snö i träden, det ser lite "vykortslikt" ut:)  En annan fördel är ju preparerade skoterleder, efter vilka man kan motionera jycken och använda stråk som i regel är för vattensjuka under sommarhalvåret..

Magkänslan är mycket bättre nu, sakta men säkert på väg åt rätt håll! Har nu träffat hjärtat. Ett knappt dygn blev det, mer tid fanns det inte den här gången och det känns rätt jobbigt, men det är ju ändå bättre än inget alls! Och det är rätt facinerande vad så lite kan göra så mycket, nu känns allt så mycket bättre, även om jag vet att det ser lite trångt ut med alla aktiviteter känns det ändå lite ljusare än för bara någon dag sedan.

Läste tidigare ikväll en blogg, nyskapad av en gammal vän, eller bekant om vissa hellre föredrar det. Han beskrev känslan av att inte få "fira" med sina barn. Jag förstår hans känsla, eller försöker i allafall först.. Kan ju i allafall tänka mig in i hans situation! Det lustiga är att det väckte känslor hos mig. Han har i allafall barn som förr eller senare kommer att kunna fira honom. Killen i fråga är bara ett år äldre än mig, och jag har inte ens en kvinna som planerat så långt vid min sida. Visst, jag har en flickvän men hon svarar inte annat än: "-jag vet inte" på frågan om vad hon har för tankar om oss och framtiden, hon säger sig inte ens veta vad hon vill om en månad. För henne kanske det inte är en så stor sak, hon är ju ändå "bara" 22. Men för mig är det en helt annan fråga, ja det skilljer en del år mellan oss. Till saken hör att jag verkligen älskar denna dam, men för mig börjar tiden rinna ut. Det finns inte så mycket tid kvar för mig, förklaring finns i tidigare inlägg.

    Det börjar kännas rätt påfrestande med att allt annat är viktigare. Visst, jag kan förstå att vissa saker kan komma mellan, men när det händer HELA tiden börjar man ju fundera. När det hela tiden finns viktigare saker att göra än att träffas. Det är nu 26 dagar sedan vi träffades och förutom ord visas inget som helst intresse. För mig är det en ganska konstig situation somjag inte vet riktigt hur jag ska hantera. Nu är det så att hjärtat är ganska lättpåverkad och jag vet att det finns de som utnyttjar detta coh påverkar henne i egna syften. Jag skulle också kunna göra det, men jag föredrar människor som av egen vilja vill umgås med mig! Jag vill inte att folk ska föredra mig tack vare en eller flera lögner, tyvärr tänker inte alla på det viset. Har även idag fått veta ÄNNU fler lögner folk spridit om mig, undrar jag när det ska ta slut? Och VAD som blir nästa lögn, det står nog skrivet i stjärnorna. Det tråkiga med den här gången är att det är en av mina bröder som kommit med den, det känns rätt trist men om nu denna bror tror att han ska komma någon stans med det kan jag bara skratta den stackaren i ansiktet. Oavsett vad han tjänar på det kommer det knappast gynna honom, synd bara att han inte förstår det själv! Men å andra sidan är det knappast mitt problem, misstänker att avundsjuka ligger bakom. Det är nämligen inte första, varken gången eller damen denna bror pratar skit om mig inför. Men även fast jag misstänkte att det inte kommit för sista gången känns det onekligen förbannat jävla trist! Men men, i min värld tyder det mest på att han har mer problem än mig!

Den växer. Klumpen i magen alltså. Den växer och frodas, har definitivt inte fått någon bättre magkänsla och det är jobbigt som fan. Vet inte vad hjärtat har för tankar och funderingar, varken nu eller för framtiden och det känns inte alls roligt. Jag vill ju inget hellre än att ha henne hos mig! Men nog om det.

Kan inte låta bli att fundera på konjunkturen. Saker som förr varit lättsåda verkar nu vara omöjliga att bli av med. Har 4 NYA vinterdäck till salu, bla på en annonssite, men inte ett enda mail eller samtal om det trots hyggligt pris. Fälgar och däck har ju alltid gått att sälja, men tydligen inte nu. Behöver inte folk sådant längre, eller har dom helt enkelt prioriterat bort det? En annan fundering just nu är hur det kan komma sig att det finns de som är intresserad av att köpa bil här för att exportera till polen? Har fått för mig att det vore billigare att köpa bilen där då, för modellen finns nog där också. Dessutom finns det en del att göra på den. Har den ute till försäljning, men det är med kluvna känslor. Har haft den stående 1,5 år och jag hade helt glömt hur "gokörd" den är. Kan lova att det blir fler såna i framtiden!

Så var vi där igen då.. Blir behandlad som luft av för mig väldigt viktiga personer. Människan står oförstående till min känsla när jag påpekar den, och när det väl sjunker in görs ett energiskt försök att vända det till MITT fel, jag har fan inte behandlat någon som luft! Allra minst någon man påstår sig älska. Jag förstår egentligen inte problemet, vill man inte vara med en person är det väl enkelt att säga det, då slipper man ju problemet med att gå som katten runt het gröt. Vill inte hänga ut någon, men det finns någon som verkar göra allt den kan för att jag ska må så pissigt som det bara är möjligt. Människan påstår att så inte är fallet men vad man än säger försöker denna person att vända det till att det är mitt fel, men va fan.. Jag sitter ju bara och väntar på kontakt, sms, samtal, eller vad fan som helst! Hur fan kan det vara mitt fel att människan inte hör av sig? Som sagt, det är väl bara att öppna käften, eller? Har faktiskt svår att förstå att det ska vara så himla svårt. Jag kan ha fel, men jag tycker att jag är ganska rak och ärlig om vad jag tycker och tänker. Många gånger FÖR ärlig, det har jag fått äta upp mer än en gång. Att säga att människor uppskattar ärlighet är en förbannad lögn. Jag har jobbat med människor som jag inte funkat med personligt, men yrkesmässigt har det inte varit några problem. De flesta gånger har det stupit i att den andra personen inte klarat av situationen, och då kan man ju knappast kalla det för proffesionellt, inte i mina ögon iaf.

Jag har jobbat med människor som jag inte gillat som personer, men yrkesmässigt har dom varit riktigt kompetenta, mer kompetent än mig, och då gäller det att suga åt sig så mycket erfarenhet och kunskap som det bara går , oavsett vem som har bäst kompetens eller för den delen erfarenhet så gäller det för den andre att ta åt sig så mycket som möjligt av den erfarenhet som bjuds.

Har flera bra exempel på det. Har en gång i tiden gjort FN-tjänst, och där var min erfarenhet inte värt ett jävla skit, inte förrän mina "kamrater" kört fast och inte allt för sällan ställt till ett större problem än vad det egentligen var från början. Och då det var önskvärt med mina tjänster var det ofta så sent att det kanske kostade en reservdel till eller två, vems var då felet? I mina ögon var det de som gjort fel från början, men i det millitära verkar det vara så att den som senast lagt sin hand vid något är den som ställt till alla problem och merkostnader. Jag hade en stf (ställföreträdande) grp (grupp) ch (chef) som var det lataste en verkstad skådat, till på köpet vr han fullständigt oduglig som både chef och mekaniker. Killen hade gjort sin värnplikt som mekaninker på stridsvagn 101, men några sådana hade vi inte inom vår bataljon. Civilt var han elektriker. Som chef ska man i mina ögon vara kapabel att leda och fördela arbetet, och i min värld MÅSTE man vara närvarande för att klara av den uppgiften. Jag minns speciellt en gång då han frågade mig om jag hade problem med att han var chef. Mitt svar löd: -Nej, det enda jag har problem med är att du gömmer dig så fort vår egentliga chef är borta. Det svaret var fritt att tolka. Men trots mitt svar förstod inte människan att jag tyckte han var en lat jävel som inte klarade att ta ansvar! Människan har nog fortfarande inte fattat vad det innebär att vara CHEF. För mig innebär en chefsbefattning att man är tvungen att fatta beslut OCH sedan stå för dessa beslut, det förstod aldrig min stf..

    En annan så här i efterhand rolig anekdot är när jag blir ombedd att hjälpa mina "kamrater" med ett jobb. Jag närmar mig repobjektet och när jag ser vad mina kollegor åstadkommit säger jag: "-glöm att jag befattar mig med detta, ni har ju sabbat alla möjligheter till att vettigt lösa detta" varpå min grpch säger att jag måste hjälpa till. Jag kontrar med: "-Får jag fria händer"

Svaret löd: Ja vadå, menar du gasen eller? (gassvetsen) Ja svara jag, det är enda möjligheten. Som parentes kan jag ju säga att jag var den enda i min grupp som både hade erfarenhet OCH försörjde mig som mekaniker civilt.

Ja, säger min chef, måste man så måste man.. Till saken hör att förarna av fordonet, som var en PBV 302 (jag var mekaniker på Sisu) var med. Och för att göra en lång historia kort så berättade dessa förare saken vidare, och historien gick vidare och vidare. När den sedemera nått min PLUTONCH blev jag inkallad till honom MED min grpch som även var förtroendevald (mitt förtroende får han aldrig) Och jag fick duktigt mycket skit för hur jag löst uppgiften. Mitt i alltihop vänder jag mig till min gruppchef, som ändå gett klartecken och säger: Ja men vad säger du Jonny, ibland måste man ju ta i lite extra, eller? Svaret fick mig nästan att svimma, han svarar: "Som gammal flygmek är jag emot våld när man skruvar" Det var alltså samma jävla ynkrygg som gett mig klartecken att rädda situationen som nu, som förtroendevald vände mig ryggen! Allt för att rädda sitt eget skinn!!! Ingen kan ana hur det fortfarande gör mig så förbannad så jag kokar!

   Ett annat fall som ett enormt svek inträffar är när jag som Sisumekaniker dömmer ut en ganska dyr reservdel på/i en Sisu, i samförstånd med ovan nämnda chef (gruppchef). Felet var ett typiskt fel och inte på något sätt långsökt. Det går en tid och denna del  blir utbytt. Problemet är att missljud och symptom kvarstår, vem tror ni får på käften för det? Jo, trots att jag tar med mig min chef och konsulterar denne under en provkörning och vi är rörande överrens om att min diagnos är riktig så nekar fanskapet till att han hade någon som helst kännedom om resultatet av felsökningen. TROTS att den fega uslingen åkte med under provkörning OCH hade samma åsikt som jag själv. Idag borde jag kunna skita i det, MEN jag har som mekaniker fått mitt erkännande, inte av arbetsledning utan av KUNDER och kundernas erkännande i lastbilsbranschen är långt mycket mer värt än vilken arbetsledare som helst, kunden har ens lön i fickan! Hur det nu är stör det mig fortfarande att jag fick så allvarlig kritik för något som jag egentligen inte var ensamt ansvarig för, till på köpet fick båda kräken till chefer (grpch och stf grpch) bättre betyg än mig, trots att dom inte utförde ett jävla skit och inte heller kunde ta sitt ansvar som chefer. Till detta kan tilläggas att ovan nämnda fall inte var de enda av samma karaktär, bara de jag minns bäst!

   Tilläggas till ovan nämnda är att OM jag någonsin åker på utlandstjänst igen, så åker jag ALDRIG under grpch, och min målsättning kommer då att vara att backa upp "mina" gubbar precis som min plutonchef gjorde för vår pluton. Jag vet att han hade krav "uppifrån" men ändå gjorde han allt han kunde för oss "längst ner". Mitt betyg på honom skulle nog landa på G+möjligen VG.

Idag har jag fan inga funderingar att dela med mig av, hade några tidigare men kommer inte riktigt ihåg vad det var. Vilket i sig måste betyda att det inte var något viktigt.  Dagen slutade med besvikelse, på flera sätt, fy fan kan man säga...

Kan inte låta bli att fundera på en del artiklar och rubriker jag läst i nätblaskorna.

1. Ärkerivalen Timrå har ju som bekant haft två spelare som varit ute och svirat och som polisen plockat in med stöd av LVB (tror jag att lagen heter?) då dessa herrar enligt polisen var överförfriskade. Den ena av dessa två ( ids inte hålla på med namnen, de finns ju i kvällspressen) hävdar att han var några hundratal meter hemifrån och påpekat detta för konstaplarna. Nu misstänker jag att det ligger en hund begraven. Polisen brukar hellre vilja att berusade ska få komma hem och sova ruset av sig istället för inne på station, dels för att slippa ha någon inne och dels för att slippa det administrativa. Nu kan det ju vara så att den här spelaren var så tankad att han helt enkelt TRODDE att han bodde i det hus han pekade på. Men det kan även vara så att han kanske blev lite stor i truten mot polisen, och då brukar det hjälplöst sluta med ett ingripande. Tro nu inte att jag har egna erfarenheter av det här, för jag har klarat mig trots idoga försök. Men man har ju varit med lite och sett hur en normal polis agerar. Ett tredje alternativ är ju att det var rent övernitiska blårockar i farten, det är ju inte så jätteovanligt det heller.

2. Nästa rubrik var något om att polis och åklagare sagt: -Vi tror att han kan lida av en psykisk störning. Detta uttalat om den misstänkte våldtäktsmannen från  Örebrotrakten. Nu vet jag att polis och åklagare måste vara försiktiga i sina uttalanden och att lagens åsikt om psykisk sjukdom inta alla gånger är samma som andra instanser, eller rent av allmänhetens syn på psykisk hälsa hos vissa brottslingar. Personligen skäms jag inte när jag säger att om någon våldtar kvinnor gång på gång, då är människan inte frisk! Ingen frisk och sund människa kan väl få ut något av påtvingat sex, eller?

Något måste ju vara fel i skallen på en såndan person. JAg tror ärligt talat att jag har en stor del va övrig befolkning bakom mig i dessa åsikter.

Vet att det var en sak till jag läst som jag funderade över men kan för mitt liv inte komma på det nu.