En helg i värmen och ölets tecken. Insåg att det verkligen var dags att göra något åt gräset, det har inte funnits ork och motivation till det tidigare. Kan med facit i hand säga att det inte var riktigt bra att klippa gräs i 30-gradig värme och solgass, fast ölpauserna var ju trevliga.. I en av dessa pauser tar jag en tur ner till sjön, blir sittande på en bänk som står där nere med lite kalla öl blickandes ut över en blank sjö. Där skulle allt kunna vara perfekt, MEN det enda som händer är att tårarna börjar komma, blir så jävla ledsen när jag tänker på att hon inte vill dela detta med mig. Kan inte finna någon glädje i något längre. Insåg det meningslösa med att sitta där vid sjön och bli ledsen, men då var skadan redan skedd. Resten av helgen är egentligen en enda dimma av hetta, svett och öl.. Skiter i något mer nu, orkar inte motivera mig mer.

Vilka hjältepappor det finns. Har ett bra exempel nu där en pappa inte träffat sina barn på tre!! Veckor, och ändå inte vill hitta på något med dem nu när han kommer hem och är ledig för helgen trots att barnen har sommarlov. Han är hellre med en annan tjej!?! Hur är det då ställt i huvudet på han? Och den andra damen sen, som vackert verkar tycka att det är ett helt okej beteende mot sina barn, och verkar tycka att det är helt okej med en ryggradslös karl som dessutom fortfarande är gift… Man funderar ju hur dessa människor är funtade. Barn är ju ändå så oskyldiga och försvarslösa, de kan ju inget göra! Men det är väl som dom säger.. Sådan far sådan son, och i vissa fall även dotter.. Hoppas alla nu förstod att det var ironi att kalla dessa amöbor till karlar för hjältepappor!

Är det detta som kallas spetskompetens?

http://www.youtube.com/watch?v=xsoFKdSXB70

Världen är bra liten egentligen. Fick ett samtal av en ytligt bekant som frågar om inte svinet har fru och barn här hemma, visste för övrigt inte ens om att min bekante kände till vem svinet var. Givetvis undrar jag ju varför människan undrar det, och får till svar att han sågs tätt omfamnande en annan donna på en annan plats varpå jag svarar att jag är skeptisk eftersom han så tydligt gjort klart att han är ute efter E, och menar att bekantingen sett fel. Döm om min förvåning när svaret blev en tydlig och fin mms bild. Första känslan var givetvis glädje för trots att berörda parter aldrig skulle tro mig, så VET ju jag, och det känns faktiskt som lite av att synden straffar sig själv. Nu hjälper det ju inte upp min saknad efter henne som jag såg som min tilltänkta hustru, men alla positiva vinklar och händelser mottages tacksamt.

Snabba bakslag, det är det minsta man kan säga om nattens begivenheter. Efter att ha legat sömnlös framåt 4-4.30 får jag en känsla av hunger och glad i hågen skyndar jag mig att inta lite fast föda medan aptiten fortfarande fanns där. Dessvärre tar det inte längre än ungefär 45-60 minuter innan brutala magsmärtor hindrar sömnen att infinna sig, och allt sedan dess har man fått tillbringa mesta tiden på en mindre angenäm plats med inredningsdetaljer i porslin spyendes och skitandes blod igen, tror fan att livet är över nu. Finns ingen ork kvar i en sargad kropp, får minnesluckor trots att jag är spiknykter och trots att jag är fullt medveten om vad jag gör. Inte allt för sällan måste jag in här för att läsa vad jag skrivit eftersom jag inte kommer ihåg om jag ens knackat ner något överhuvudtaget. Det är inte heller allt för sällan det är en rejäl utmaning bara att ta sig upp en våning för att kunna duscha, när man väl tagit sig upp måste man sätta sig en stund för att vila, och ibland måste man sitta ner och duscha eftersom man är för matt för att stå upp. Fortsätter detta måste jag investera i en pall att ha i badrummet. Usch och fy, detta önskar jag inte min värsta fiende det är då ett som är säkert! Over ´n out, garage och hopsättning av motor väntar…

 http://www.vuxenpoang.com/user.php?randid=39863856928

http://www.norrlandstestet.se/

Har varit en tuff dag med stora, tunga tårar. Förstår inte varför det inte lättar någon gång. Visst  jag visste från början att det skulle bli tufft, men trodde knappast att jag fortfarande skulle gråta så här efter två månader. Det är ju verkligen inte jag, eller det har inte varit jag i alla fall. Kan fortfarande inte äta som vanligt, det går ibland 4 dagar innan jag får i mig något ätbart. Inte heller får jag sova om nätterna, sover ungefär 15 minuter, för att sedan vara vaken i 2 timmar, jävligt jobbigt. När jag sen är vaken, ja då är jag som en klimakteriekärring, svettas och fryser om vart annat, och den här tiden på året brukar det bara vara svettas för min del.

Fattar verkligen inte hur jag av alla människor hamnat i en situation där känslorna så fruktansvärt mycket ställer till det för både hjärta och hjärna. Visst vet jag att jag är en känslosam person, men jag har aldrig varit med om att jag låtit det ta över så starkt som nu utan har alltid kunnat binda det inom mig och inte visat utåt hur det är ställt i sinnet. Men nu när varken huvud eller kropp fungerar funderar man hur länge man kommer att orka. Kommer fortfarande blod med jämna mellan rum, både fram och bak, det är riktigt jobbigt kan jag avslöja. Kroppen är ett underligt fenomen, det kan man ju i allfall konstatera.

Idag är det åter tungt. 64 dagar av oerhörd saknad. Trodde i min enfald att det skulle lätta men råkar bara ut för bakslag hela tiden. Människan som jag tidigare kände var en ryggsäck och ett svekfullt våp är återigen det finaste jag någonsin haft och det jag älskar mest, och allt får mig bara att gråta igen. Vet inte vad det beror på att jag benämnt henne med diverse glåpord, men det troliga är att det mest varit patetiska försök att övertala mig själv om att hon är så hemsk. Men om hon nu är så hemsk skulle jag väl inte sakna och älska henne så starkt, eller? Varför ska det vara så svårt att släppa taget, varför kan jag inte plocka fram mitt hjärta av sten som jag tidigare kunnat? Nu är frågorna åter otaliga och svaren lika frånvarande som tidigare.

Undrar många gånger om hon inte känner någon saknad, kanske inte just efter mig, men det finns massor i omgivningen som jag vet att hon verkligen tyckt om. Så som lugnet och möjligheten att bara gå ut på gräsmattan och mysa i solen en ledig stund, för att inte prata om möjligheten att bara offra 5 minuter för att gå ner till vattnet och ta ett bad. Hon kan ju inte haft det så hemskt med mig ändå, försökte verkligen göra allt för henne och ville verkligen ge henne ett bra liv. Undrar många gånger vad hon saknat och varför hon inte sagt något. Vet att hon varit duktigt trött på krånglande bilar, vilket även jag varit, men jag skiter inte pengar och vi har ändå lyckats pussla ihop allt så det funkat. Har försökt få henne att förstå att allt inte kan komma på en gång, att man måste kämpa. Det är så livet funkar. Skitsamma, ska gräva ner mig några år nu, kanske blir bättre nån förbannad gång…