Hyffsad dag, ruttet slut! önskar att jag kunde få dö!!!

Skulle var intressant å veta vilka 2 som inte är som andra i undersökningen... har mina misstankar..

Student i morgon! Fan så roligt, för Martin! (min bror) nostalgi! eller senare idag är väl mer rätt! Fan, önskar jag var tilbaka där för fan så roligt jag hade! Studenten är inte som andra fester, studenten är exeptionell!

Har suttit och tänkt tillbaka en del nu, och E´s mamma har hela tiden varit så där överdrivet tydlig med att svinet inte haft någon betydelse för beslutet om flytt, ni vet så där överdrivet som när någon försöker övertyga om en lögn. Nu vet jag bättre, sanningen kommer som bekant alltid fram förr eller senare, bara idioter som tror annat! Nu var det inte det jag i huvudsak tänkt på utan fenomenet att E varit riktigt avig mot mig de gånger hennes mamma varit här, eller E varit hos mamman. Det kan ha varit hur gulligt och rart som helst innan men direkt efter har jag nästan varit tvingad att få henne kär igen. Så har det gått någon vecka och allt har åter blivit som vanligt, tills nästa gång de setts, i min värld är det väl att påverka. Samma överdrivna resonemang om att U inte påverkat inför, under och efter flytten har förekommit. Men det finns tecken även där, och nu handlar det inte om att jag överanalyserat, det är mycket tydliga tecken nu när man tänker efter. Och rätta mig om jag har fel, men en relativt ung tjej med dåligt självförtroende lyssnar nog en hel del på mamma, och den falska människan till mamma har inte varit sen att utnyttja detta. Undrar bara vad E kommer att tycka om mammans påverkan den dag hon får upp ögonen, om hon nu någonsin får det.

Sen kan man ju fundera över varför E sagt hela tiden att det är skönt att vara själv, och att hon måste jobba med självförtroendet och hitta sig själv, när hon i själva verket redan har ihop det med svinet. Men det kanske går så fort som 1,5 månad att jobba upp självförtroende och hitta sig själv, vad vet jag? Nä, sanningen är nog snarare att hon vetat mer eller mindre hela tiden var det skulle sluta. De gånger vi träffats och jag har blivit kvar där, har E själv sagt att det varit trevligt, och någon gång kom ju HON med idén att vi kanske skulle göra om det. Men så fort mamma fick veta att jag varit kvar där ändrades tonen och bemötandet, så för mig är det ganska glasklart att mamma haft inverkan.  Även vid samtal med E har hon kunnat vara kort och låg medan hon i mail varit positiv och haft en varm ”ton”, visst man hör ju inte mail, men man kan uttrycka sig på ett sätt att det går fram ändå. Så nu vet ni grabbar, skit i att charma brudarna, mammorna är viktigare att hålla sig väl med! Hur som helst, förnedringen är total!

Ska nu försöka mig på en förklaring till påståendet att jag inte kommer att få några egna barn. Det är som så att jag vill kunna vara aktiv med mina barn. Innan jag träffade E hade jag varit tillsammans med en tjej som sårade mej enormt, och i spåren av det tog det 2 år innan jag glömt denna dam, och sen ytterligare ca 3år innan förtroendet för en annan människa var så pass stort att jag ville/kunde satsa till 100% och ändå var ja då inte säker på att tilliten va tillräkligt stor för barn. Däremot någon gång 2007-2008 började tanken på egna barn gro, och tankarna och funderingarna blev bara starkare och allvarligare. Det betyder att det tog ungefär 6-7 år innan tillit och förtroende tillräckligt för att skaffa barn var uppbyggt, och då hade jag bara varit tillsammans med den tjejen i 2,5 år.

Med tanke på att jag vet hur lång tid det tog sist, kommer det förmodligen knappast gå fortare nu, om jag överhuvudtaget kommer att kunna tro på och lita på en annan människa tillräckligt mycket någonsin mer. Och med tanke på att jag och E var tillsammans 7 år är risken rejält stor att det tar längre tid denna gång, OM jag någonsin kommer så lång igen. Och med tanke på att jag är 32 år nu betyder det att jag är någonstans runt 38-40 minst innan jag tidigast är redo. Och nu kommer vi till frågan varför jag tycker att det är för sent. Vad jag menar med att jag vill vara aktiv med mina barn är allt från bygga kojor, spela fotboll, hockey etc etc. Nu tycker ju många att 40 inte är någon ålder, men med tanke på att jag trots mina unga år redan har värk i en sliten kropp och vissa dagar har svårt att lyfta min systers barn varav den minsta bara är 1,5 år, tror jag inte att det skulle bli lättare med ytterligare 6-8 år i bagaget. Sen vet ju de flesta att barn gärna blir 4-5 år innan det ska dras igång med sportande, då landar jag på runt 45 år, och jag har mycket svårt att tro att jag skulle ha mindre bekymmer med värk i kroppen än vad jag har redan nu.

Kan med detta säga att även om min längtan efter barn skulle bli större och starkare, skulle jag ALDRIG ändra mina principer av egoistiska skäl, mina principer grundar sig ju i att jag verkligen vill att mina barn ska få en fin uppväxt med en aktiv pappa. Och mina principer har ju vuxit fram med tanke på vad jag haft OCH vad jag inte haft under min egen uppväxt, vill ju ta tillvara på det jag tyckt varit bra, och bättra på det som varit mindre bra. Vill med det inte säga att jag är missnöjd med min egen uppväxt, bara att ingen är perfekt och att vissa saker inte varit 100% idealiska. Trots totalt ointresse för idrott och sport hos mina föräldrar har dom alltid låtit oss prova och utöva det vi velat. Och trots detta ointresse har vi alltid haft ivrigt hejande och skrikande päron på ”sidlinjen”.

Känns rätt surt att bli anklagad för saker som hänt flera mil bort när man bevisligen suttit hemma vid datorn och lämnat spår efter sig på internet. Nu undrar säkert folk vad det handlar om. Det enda jag kan säga är att det var någon som råkade ut för ett elakt ”bus”. Det enda jag kan konstatera är att Jag verkar ha en och annan anhängare eller sympatisör jag inte räknat med.

Känner mig väl inte lika bitter nu som tidigare, nu är det mer tårar igen och känner väl inte att hon är så rutten som det verkade tidigare, allt måste nog få sätta sig innan omdömet är definitivt, men som jag tidigare skrivit så är det känslorna för stunden jag knackar ner, kanske inte helt rätt att göra det innan dessa är genomtänkta alla gånger. Men jag måste verkligen få skriva av mig annars exploderar jag eller gör något vansinnigt dumt. Folk får helt enkelt acceptera det, eller låta bli att läsa helt enkelt. För E´s skull är jag ledsen att jag lämnade ut dikten här, men den talar verkligen om hur starkt och viktigt allt detta var och fortfarande är för mig. Tror ibland att om hon vetat det hon vet idag, hade hon nog stannat och kämpat åtminstone lite, men nu när hon fick veta för sent, tror jag att stoltheten var för stark. Alternativt att känslorna för kräket redan var för starka..

En människa jag inte ens vet vem det är messade mig och berättade vissa smaskiga detaljer om vissa saker, och jag kan säga att vissa saker jag misstänkt, men ändå tvivlat på numera är solklarheter. Såsom att den feta kossan från Umeå verkligen ÄR det falskaste som finns, Och att E inte är långt efter, hon är jävligt lögnaktig, och att svinet inte hade det minsta med hennes flytt att göra bara är riktigt jävla NYS! Fy fan, om folk visste vad jag ställt upp på den där tjejen! Exempelvis när hon kom hem och var ledsen, ville inte säga varför men det kom fram att hon fått sparken på stående fot, helt obefogat dessutom. Då jävlar dög man minsann, behöver inte berätta hur, men dagen efter hade hon jobbet tillbaka. Men som jag skrivit, hon kommer inte ihåg något gott jag gjort för henne. Hon har hela tiden varit rädd för att vara ärlig och tala om varför hon skulle flytta, eftersom hon är skyldig mig pengar. Sen att de två redan pratat om att bo ihop säger ju en hel del, hur allvarligt samtalet varit vet jag inte, men det är av mindre betydelse. Sen tror jag inte han berättat för henne att han till frun sagt att dom ska avvakta några månader innan beslut om skilsmässa tas. Ja han är gift och har 4 barn om någon missat det… E har nog fortfarande inte fattat att han ljugit även henne full, men är man så naiv får man ju skylla sig själv! Det har jag fått göra!

Hoppas att någon sårar henne på samma sätt som hon sårat mig, vet att det är fult, men jag skulle inte känna något annat än glädje om jag ska vara ärlig. Elakt kanske, men det är så jag funkar. Jag kan skänka bort allt jag äger och har, ända tills någon gjort mig illa, då blir jag bara skadeglad i stället. Som det är nu kan jag bara tycka att dessa två (3) fega och lågt stående människor verkligen förtjänar varandra! Synd om inblandade barn bara! Undrar hur han skulle bete sig mot eventuella barn med sitt nya knull? Tyvärr för hennes del, är hon inte så som person att hon tänker så långt och så praktiskt, en person som JAG träffat på samma vis skulle jag aldrig kunna lita på. Men det är ju jag de, men förmodligen är mamma med och talar om vad hon ska tycka och känna, så det löser sig säkert! Nu mer än någonsin har jag svårt att förstå hur två människor som jag ändå hjälpt en jävla massa, kan göra så mot en. Sen att U från Umeå trodde att jag skulle tro på att hon och E inte pratar så mycket, och hon inte vet så mycket, säger ju mer om henne än om mig, hon har ljugit förr och trots att man konfronterat henne med det har hon nekat, också det säger mer om hennes brist på förstånd än mitt! E sa vid vårt senaste möte att hon var orolig att jag skull göra henne ”något”, hon har rätt, men det kommer att gå helt lagligt till. Har kollat upp med berörda och insatta myndigheter, och juridiskt kan jag få hjälp med att få mina pengar, DET känns mycket bra, då behöver man ju inte grämas över det i alla fall, en klen tröst. Men i slutändan är det ju ändå en tröst! Som läget är just nu behöver jag all tröst jag kan få, för inte fan lyckas jag hitta så mycket själv. Och den lilla jag lyckas hitta, den dödar mor och dotter snabbare än man tar livet av en mört man fått på mete!

Som det är nu borde jag vara riktigt glad att jag blivit av med det svekfulla våpet. Jag vet att hon var otrogen redan under vår första tid tillsammans, har till och med fått det bekräftat av föremålet för otroheten, och med den vetskapen skulle det vara roligt att veta hur många gånger till det egentligen handlar om. Men man kan väl knappast vänta sig mer av en människa som aldrig fått lära sig vikten av att ta ansvar. När vi varit tillsammans två år gjorde jag slut eftersom jag inte visste vad jag ville och klarade av i livet, mycket beroende på att jag efter tidigare svek hade mycket svårt för att lita på andra människor. Nu ångrar jag mig BITTERT att jag gick tillbaka till den här falska människan, hon har fan stulit sju år av mitt liv, och än är det inte slut, blir nog några stulna år till innan det är glömt. Kan inte låta bli att tänka på vilka väldigt fina människor jag låtit passera bara för att Emelie vridit om skallen på mig. Känns jävligt surt nu att jag inte tillät mig att satsa på någon bättre. Å andra sidan borde det ju inte vara svårt att hitta någon bättre, är nog svårare att hitta sämre. Tyvärr lär jag aldrig lita på någon annan människa på samma vis igen.

Jag hade nog rätt tidigare när jag hade någon tanke på att hon inte var så speciell,  eller.. hon VAR speciell en gång, men det har hon förstört, och jag tänker här nedan skriva in en av dikterna jag skrev till henne, mest för att det är en bra förklaring varför allt gör så ont.

 Du kom lika överraskande som en vårblomma i solen, och genast gjorde du ett bestående intryck med dina varma ögon, du lagade min trasiga själ på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. du gav mej livet åter och en glädje jag ej kan beskriva, du fick mej att åter tro på kärleken, vars närvaro länge varit saknad, du gav mej tro på en framtid, i lycka med dej.

du var stark när jag var svag, förlåtande när jag var dum, du gav mej allt och jag tog dej förgivet. Lika överraskande som du kom, och trots att våren nu anlänt, har du nu dragit bort och lämnat efter dig en isande nordan, och åter är själen lika trasig som dagen innan vårt första möte...

Om det nu finns en gud, varför har han då skapat lögnaktiga människor? Känner några, så jag vet att dom finns. Just nu är dom tre som är aktuella, och inte lite aktuella heller.. Och inte så lite lögnaktiga heller, två av dessa har lyckats lura mig under lång tid, den tredje ska vara glad att vi bor i ett civiliserat land, annars hade han varit död nu. Kanske de andra två också, men då hade vi nog varit tvugna att varit fostrade muslimer, och det tilltalar inte mig så där jätte mycket. Men det är rätt kul att leka med tanken. Det lustiga är att två av dessa tre är fostrade religöst, och mig veterligt finns det väl ingen religon som förespråkar lögner, men jag har ju haft fel förr så det är inte omöjligt att jag har det nu också. Det är dock inte troligt. Det jag däremot vet, är att INGEN sund uppfostran förespråkar det beteende jag blivit utsatt för. Men det är ju klart alla religoner har ju sin dubbelmoral...

http://www.youtube.com/watch?v=zVNTdWbVBgc 

http://www.youtube.com/watch?v=cvCjyWp3rEk&NR=1