Om inte alla upptäckt det kan jag upplysa om att förra inlägget är ändrat några gånger..

Hade skrivit ner massor med tankar och funderingar nyss..:-(

Fan, allt går emot.. Tar eländet alldrig slut?

Sitter med så mycke tankar och funderingar att det bara tar stopp, blir tomt på något vis.

Vill bara betona att jag inte tycker synd om mej själv, skriver inte för att få sympatier, skriver ner tankar och funderingar för att få ur mej en massa skit, som en övertrycksventil.

Fy, det känns verkligen ensamt nu saknar hennes goa kramiga själ när jag sitter i soffan framför tv´n. Visst jag har kallat henne för plåster många gånger, men alltid med glimten i ögat, och just nu saknar jag verkligen hennes "plåster"egenskaper!

Ödet förde oss en gång samman, det var verkligen ödet. Vi träffades på en fest, i samma hus som vi senaste 18 månaderna bott tillsammans i, cirkeln var sluten, trodde jag... Hmm, åter till ödet och festen.. Hon ville inte åka ut till vischan för en fest, och jag var mest inte intresserad av något eftersom jag var inne i en tung period i livet. Hur det nu föll sig så övertalade hennes kopis henne att följa med, och jag hamnade på samma fest, i brist på annat att göra och var bara sekunder från att stanna hemma.

När hon kom in i köket där vi satt, fastnade jag genast i hennes otroligt vackra ögon, hon har de vackraste ögon jag sett! Men som sagt, det var verkligen ödets förtjänst att vi båda var där, och jag tror verkligen att det var tänkt att det skulle vara vi två. Det säger ju lite att vår relation överlevde att jag skulle åka bort och inte komma hem på 6 månader, bortsett 2 kortare ledigheter om 1 respektive 2 veckor. Satte mej på flyget precis en månad efter vårt första möte. Av våra första 7 månader träffades vi blott ca 25 dagar, men vår kärlek överlevde det enorma testet, och för mej betyder ändå det att det var ett otroligt starkt band mellan oss! Återigen, jag trodde verkligen att det var henne jag skulle bli gammal med.

  Jag vet att hon hittat hit, och ibland känns det bra att hon kan läsa det jag skriver, då kanske hon lättare kan förstå varför jag beter mej så underligt i vissa situationer. Men jag är på samma gång jävligt rädd att hon ska tro att jag skriver för att påverka henne, så jag försöker tänka på vad jag skriver, det var inte för att påverka jag började skriva, som jag skrev tidigare så beror det på att jag behöver någon slags ventil som lättar på trycket. Jag vet inte hur mycket hon läser, eller hur mycket hon kommer att läsa, och har mycket svårt att tro att hon kommer att berätta det för mej för den delen. Jag vill att hon på något vis själv kommer ihåg och minns våra fina stunder, inte bara det negativa. Tycker på något vis att det är lite småromantiskt att skriva brev, dessutom är det så mycket mer personligt, än till exempel att skicka sms eller mail, så har jag något allvarligt att säga henne tror jag att det går fram bättre om jag skriver henne ett brev. Jag kanske är naiv som försöker att inte påverka, vet ärligt talat inte om det är rätt eller fel av mej. Men som sagt, jag tror fortfarande att det är tänkt att vi ska dela livet med varandra!

FAN! suttit här och skrivit över en timme, och så försvinner allt!! Jag bryter ihop!!!

Nån som förstog mitt förra inlägg?? inte jag heller, kan ha varit lite ur gängorna där.. Kan bli så ibland, inte mycke att göra nåt åt:-P

Ja, då sitter man här igen då...

Ja. det finnns folk som är arga påå mej, men det gör egentligen ingeen, låt fom vara de, bäst vore om dom kunfe skjuta... bättre dew än å skälla,för de kommmer dom inte nån vart med... råka bli lite skitfuk ikväll, men d gö inge hellle r ... de ä miott liv, de ahinte nån menå  görs fatat de!! villja va fukk så ä ja ´de, så de så! vRTI ME  mer svek ida, fy fann

kom på att jag inte vet om hon tyckte det var okej att visa hennes blommor så här offentligt, hon har säkert läst och sett, men varför har hon inte sagt något?? varken bu eller bä... till mej har hon bara sagt att hon är glad för att hon fick brevet, inte mycket om varför... lite svårt att veta vad hon då tycker, om hon inte säger nåt?? Hur tolkar man tystnad?? önskar jag visste, för mycket tystnad är det:-( kanske bäst man återkommer när man nyktrat till, tror inte det kommer så mycket vettigt ur denna kropp mer nu...

Ja då satt man här igen, full och oregerlig... Hur fan kan det komma sig att man alltid hmnar här, och alltid råkar bli lite full??¨nåt jävla fel måste de ju vara...

Allt är fortfarande skit, men det är fan roligare å vara deprimerad om man är det när man är lite full... Elller mindre trist i allafall:-P

kanske inte riktigt tänker logiskt nu, men de skiter jag i...

sitter här ändå, tyckte jag hade massor att ventilera, men kommer så inte på ett jävla skit nu:-( hur fan kan de komma sig?? man har så mycke å vräka ur sig, men så fort man loggat in stannar allt och det blir inte ett jävla  skit av nåt..:-( fast det kanske är lika bar at tma inte vräker ur sig i det här läget, kan ju bli så jävla fel... hur som heöst saknar jag HENNE så in i helvete, bara att ha nån att kramas med, och luta sig mot i soffan framför en halvtaskig film..:-( fan det suger!!!!

Fan, det känns bara tyngre och tyngre allt längre tiden går.. Kan det måhända bero på det magiska datumet som närmar sig med stormsteg, den dagen jag såg fram mot med en glädje jag aldrig någonsin kännt förr, nu känns det bara så jävla ont.. Är jävligt orolig hur jag kommer att må dagen D, när jag redan mår som jag mår nu. Den dagen skulle garanterat bli den bästa i mitt liv, men jag blev snöpligt snuvad på den, kan det i slutändan vara mitt eget fel?? Ibland tycker jag det, och ibland inte, klart är i allfall att jag inte vet mycket i dagsläget.

För ett antal år sedan återtog jag kontakten med en kompis jag umgåts med väldigt mycke under låg och mellanstadietiden, tog med mej min "importerade" sambo, träffade henne när jag bodde och jobbade på annan ort. Hur som helst, trodde hon skulle gilla att träffa lite folk på orten. Döm om min förvåning när denna "kompis" med sambo hjälpte till allt dom kunde för att dra mej och fröken X längre och längre från varandra, för att pussla ihop henne med en annan gemensam bekant. Kan lova att jag tog den separationen hårt, dels på grund av sveket från människor i min närhet, och dels för att damen i fråga lyckats övertala mej till att både förlova mej med henne OCH köpa hus tillsammans, förlovning bara 6 månader innan uppbrottet, och husköpet bara 3!?! månader innan.. Nu undrar ni säkert vad detta har med mina nuvarande problem att göra, men vara bara lugna förklaringen kommer.. Med tanke på att jag varit skeptisk innan förlovning med frökenX var det ännu högre odds på att jag skulle vilja göra om det med min senaste, MEN hon fick mej att tro på livet igen, visst det tog lång tid men hon lyckades, vi pratade om ringar och grejer, och jag ville inte vara jätte tydlig med allt, eftersom romantiken ligger så svåråtkommlig hos mej brukar det bli som en bomb när jag väl får fram den, detta var nu tanken denna gången, hon skulle inte veta något, och jag hade ett helvete med att dölja både köpet av ringar och förlovningsresa, trodde att det skulle bli hennes livs bästa överraskning. Det blev min sämsta... Om nu folk inte förstår sammanhanget, kan jag väl förklara.. Har man väl börjat lite på folk efter tidigare svek och krascher, kan ni ge er jämtlandsjävlar på att det kommer bli svårt efter den senaste nödlandningen, känns som att jag ska vara ensam resten av livet, för aldrig i helvete att jag kommer att lita på folk igen, för även om den första separationen var jobbig, så var den ändå inget emot detta! Återigen, FYFAAN för falska människor!