Då var man tillbaka igen då, samma pissdag som tidigare, dock lite lite lite ljusare nu, kom att tänka på att jag fick oväntat stöd igår, från en släkting till svinet, DET kändes faktiskt rätt bra att få, om än lite överraskande.

Hoppas nu bara att det var ärligt menat också, känner ju inte människa speciellt väl, lite svårt då att veta, men någonstans lång där bak så fick jag ändå känslan att det var uppriktigt:-)

Har blivit bränd av männinskor förr, hoppas det har hänt för sista gången bara.

Ännu en sak jag funderat VÄLDIGT mycke på, det är att jag var hos HENNE på valborgsmässoaftonen (långt ord de där) och då var hon så där mysigt kramig och go´som bara hon kan vara, frågade henne hur hon tyckte och kände om/för det dagen efter, för jag hade då varit i himmelriket en stund igen. Fick svaret att hon tyckt att det hade varit både mysigt och trevligt. varför då inte repris? Och utgå därifrån, varför vill man inte uppleva något som varit mysigt igen? Eller vill hon det? Återigen, frågorna är miljoner och svaren är noll.. Jävligt jobbigt för mej som är lite av handlingens man (beroende på vad det handlar om), jag menar, problem ska lösas! Man tar tag i det som är besvärligt. Även om jag kan ha svårt att få tummen ur arslet många gånger, vilket jag faktiskt tror haft inverkan på hennes beslut att flytta. Men varför då inte upplysa sin livskamrat om att det uppenbart är ett stort bekymmer och inte ett litet? Får man inget veta kan man ju inte åtgärda heller... Jobbigt, maktlöshetskänsla igen! Var med om ett jobbigt uppbrott innan det med denna dam också, men då hjälpte det ju att vara sysselsat, att jobba. Nu funkar inget, tankar och funderingar mal på dygnet runt oavsett, och det stjäl i princip all energi av mej. Finns så mycke jag skulle vilja prata med henne om, men har lovat att inte tjata och älta, vill verkligen inte att/om det skulle få motsatt effekt, vill ju verkligen att hon ska minnas de fina stunder vi ändå haft, och känna lite saknad av det. Jag kan ju inte ha varit ett kräk i alla 7 år, eller?? Eller har det tagit henne så lång tid att samla kraft, har jag varit elak? Vet faktiskt inte längre, men OM så har det definitivt INTE varit medvetet. Fan, om hon bara ville skulle jag prova att plocka ner månen åt henne, det finns inga gränser för hur mycket hon betytt, och fortfarande betyder för mej!

Jaja, skitsamma kanske bäst man försöker städa lite nu, DET är verkligen eftersatt:-(

Fy fan idag är det tungt!! Bakis dessutom, så det är inte bara hjärtat som lider idag utan även kroppen.

Hade massor med funderingar när jag satte mej här, men nu är det bara tomt tomt tomt...

Jaja, får väl återkomma..

Ja, då sitter man här igen, full och otillräknelig... funderingarna avlöser varandera, svinet har åkt 4 mil för att tanka, det tog 2 timmar idag, vad ska man tro om de?? Ibland tror man si, ibland tror man så... Återigen, det är så jävla jobbigt, massor av frågor, men som vanligt inga svar.. va fan ska man ta sig till?? Slits mellan hopp och förtvivlan hela tiden, hur länge ska man orka, finns det normer?? Förmodligen inte, men va fan.. Man har ju inget att "rätta" sig efter, det finns ju inget som är normalt i detta, då är det svårt att hitta normer. Återigen känns det som om det lättaste vore att man bara fick försvinna, problemet löst! Åtminstone för mej, kanske andra skulle tycka annorlunda, men för mej skulle det vara riktigt lättsamt och bra!

Svinet har inte ens vett att ha dåligt samvete, och HON verkar inte bry sig det minsta om hennes handlingar påverkar, om hon nu tycker om honom, och jag inte får veta något, hoppas jag ju givetvis fortfarande, hon säger  att hon inte vet hur hon ställer sig till hans inviter, men vad fan, det är ju nästan lika sårande, trodde ju verkligen det var mej hon tyckte om, bara att hon inte visste hur hon ville ha det. Sen att svinet kan bombardera henne med besök och meddelanden utan att det är att pressa, men att jag inte kan/får ha samma kontakt med henne, det stör mej verkligen, varför kan det vara åt ena hållet ibland, och andra ibland?? Fan, återigen kommer alla dessa funderingar, och inte får man fråga, för då är man bara jobbig och pressande, på något vis är det fan diskriminerande, fan det borde ju vara jag som skulle ha privilegier, inte han!  Varför i hela H-E blir det tvärt emot?? Kan någon vänlig själ tala om det för mej, lever för fan i mörker...

 Kan någon förstå hur det känns för mej? Jag kan inte ha för tät kontakt, hon har ju själv sagt att hon inte hinner känna saknad, med motiveringen "vi hörs ju ändå varje dag" men va fan, den andra har ju fritt fram till att propagera och påverka, men inte jag. Hur överlever man den maktlösheten? Varför har andra rätt att påverka, men inte jag? känns så jävla orättvist! Jag vill ju givetvis påminna henne om varför hon blev kär i mej från första början, ibland verkar det som att folk behöver påminnas, så även jag, men lyckligtvis är jag jävligt lättpåverkad, jag behöver ju bara titta på, eller tänka på människan för att fatta och komma ihåg varför jag älskar henne så starkt. Självklart är inte heller jag felfri, men det känns som att jag ändå vill och försöker, kanske vill  jag för mycket.. Maktlöshet, den känslan suger!  Hatar den så starkt så det finns inte! HON har ofta pratat om att hon velat göra något, men inga förslag jag kommit med har passat, ofta med argumentet: "det kostar ju pengar", men jag har många gånger sagt att det inte spelar någon roll, vi prioriterar... Nu vet jag inte längre om det suttit i pengar eller vilja.. Vill ju tro på henne, men ibland är det ju så svårt, får ju inga svar på mina frågor, tror allt skulle vara annorlunda om kommunikationen varit bättre, kanske mitt fel att jag inte gjort mer??

Aja, sov gott  alla, om det nu är någon som läser...

Man blir förundrad, vad lite det verkligen behövs för att man ska bli på lite bättre humör, eller mindre ruttet kanske passar bättre just nu.

Har ytterligare en dålig dag, är så långt under isen att det känns som om jag aldrig kommer upp igen, men genom ett litet litet kort samtal så förändras det dramatiskt, eller lite i alla fall:-) HON ringde, i och för sig skrev hon ju igår att hon skulle ringa idag, men jag vågar aldrig tro till 100% att det kommer att ske för man vet ju aldrig hur hon känner att hon vill göra när det väl är dags. Men jag blir så glad när jag får prata med henne, mycket lättar när vi hörs, tycker ju så mycket om henne!! Den tjejen gör mej glad! Saknar henne som F-N. Det skär i hjärtat när jag tänker på henne, och det gör jag i stort sett hela tiden, till och med när jag sover. Brukar sällan komma ihåg drömmar, men nu går det inte en enda natt utan att jag drömmer om henne, jävla lustigt fenomen det också vad beror sånt på???

Satt förövrigt och läste mitt första inlägg nyss, insåg att det kunde luka lite anklagelse, så var det verkligen inte tänkt. Litar fortfarande på henne, om det är rätt av mej eller om jag bara är jävligt naiv, det vet jag faktiskt inte, tänker på det med jämna mellanrum men finner inget svar på det heller:-(

Ja, då sitter man ju här igen, blev lite av ett gift detta...

Har nog samma åsikter nu, som inatt, det blev inge bättre av att nyktra till.

Pratde med en bekant igår, diskuterade hur det hände att jag och min hjärtevän gick skilda vägar(inte för att jag gick, blev lämnad och vilse) och jag funderar fortfarande varför inte viljan fanns hos henne att ens försöka rädda det rom räddas kunde, jag erbjöd mej att prova allt, familjerådgivning etc, och alla som känner mej vet vilken enorm uppoffring DET är för mej. Jag var verkligen villig att göra ALLT SOM KRÄVDES, men viljan fanns inte hos motparten vilket sårade mej något enormt. Kändes jävligt sårande att det inte var värt något, när man, som jag tycker samlat så mycket kraft för att få ur sig erbjudandet att ta hjälp, bara där visade jag ju riktigt tydligt vad jag tyckte det var värt. Varför vill man inte ens försöka, efter 7 år trodde jag att det vi hade var värt mer än att man bara kunde kasta det på skräphögen. Hon sa någon gång att hon provat liknande förut, men det finns ju så många olika varianter av hjälp, och ingen är den andra lik har jag hört av de som provat, visste inte detta när jag och damen i fråga diskuterade det, tror i och för sig inte att det gjort någon skillnad men hade gärna vetat de innan, och använt det som argument. Varför ville bara jag rädda oss??  Är det bara jag som har känslor kvar?? Varför fanns ingen vilja? Frågorna är hur många som helst och svaren lyser med sin frånvaro, det är SÅ jävla jobbigt, känner varje dag att jag inte orkar med mer. Allt för ofta önskar jag att jag bara kunde dö, så det blev någon ände på eländet. Stora starka jörgen...(ironi) Trodde inte att jag kunde vara så här, vuxna karln bara gråter å gråter, nu va det avslöjat det också.. Fattar inte varför jag inte kan vara som många andra och bara strunta i allt, rycka på axlarna och gå vidare, fan vad lätt det hade varit!

HON sägar att hon tycker att det är jobbigt för henne också, men vad är jobbigast? Hade det varit lika jobbigt att reparera det som var kvar? Jag känner ju ändå att det vore värt ett försök. Visst, vi har haft våra motsättningar, och jag är inte guds bästa barn, men jag tycker trots allt att vi hade det ganska bra ändå. Vet inte hur många gånger jag önskat att hon sagt något tidigare, jag är och har varit villig att ändra mej för att ska funka men får man inte veta felet, kan man ju heller inte åtgärda det... Varför varför varför?? Nu kom alla frågor igen, tror jag får ett sammanbrott! Eländet vet inga gränser, kan ingen skjuta mej?? Djur avlivar man ju av barmhärtighet, kan man inte göra det med människor också??

Har precis läst att X-et tycker att jag tryckt ner henne flera gånger, förstår verkligen inte vad hon menar, har verkligen försökt peppa henne, vad hon än velat göra, varför har hon inte sagt hur hon känner? har ju bara velat hennes bästa! Just nu känner jag mej jävligt dum bara, har verkligen velat hjälpa, inte stjälpa!! Hur rättar man till en sån sak i det här läget?? önskar verkligen att jag visste de! Känner mej så jävla maktlös, jävla jobbig känsla by the way... Ska nog försöka sova nu, känns som en bra idé, har fömodligen vettigare åsikter när jag inte är lika onykter...:-/

Ja, då sitter man här igen...

Nu känns det lite bättre, om det beror på fylleri eller att jag pratat med den underbara människan på andra sidan vet jag inte, förmodligen det sistnämnda, hon har den inverkan på mej... Folk runt mej tycker mycket olika saker, men i min värld är det ju jag som bestämmer, och tycker någon annat, då får dom ändra sig! Mitt val är mitt liv! Både hoppas och tror att människor i min omgivning respekterar de val jag gör, så har det iaf varit tidigare... Om inte annat skiter jag ivilket, det är ändå jag som ska leva med den jag bestämmer mej för att leva med...

Blir nog luddigt detta, kanske inte ska skriva mer innan jag nyktrat till;-)

kanske inte det bästa att sitta här å "beklaga sig" när man råkar vara lite full, men va fan.. Har ju bloggen för att ventilera mina känslor och tankar, å nu gör jag ju de... Om inte alla förstått de, så har jag konverserat med x-sambon ikväll och av nån anledning känns det mesta bra mycket bättre, fråga mej inte varför, har inte fått fler svar men det känns alltid bättre när jag pratat med henne... Kan inte förklara varför, det är bara så.. Den kvinnan får mej att må bra!

Ja, då satt man här igen då...

Hade massor med funderingar när jag loggade in, men nu är det fan bara tomt...

Ibland, i mina starka stunder vågar jag tro positiva saker, men dessa positiva ögonblick är just det, ÖGONBLICK. De mörka funderingarna och stunderna har en tendens att vilja ta över, hur kan det vara så?? Jag menar, jag som har "det löser sig" som flitigast använda citat i problemfyllda tider. Livet är då inte lätt att begripa sig på... Just nu jävlas det bara med mej hela förbannade tiden, är det inte det ena så är det det andra, bråkande doktorer, rasade bilar, också det där med sambon då, ja, jag har inte kunna släppt det än och så länge jag inte har de, då är det fortfarande vi två, åtminstone mentalt. Hon är ju fortfarande det bästa jag någonsin haft, alla kategorier, sa till henne en tid innan hon flyttade, att hon är min bästa vän samtidigt som är mitt livs kärlek! Det var ju ändå henne jag tänkte på när allt var svårt, när det gick tungt i livet, hon är ju min klippa, min grund här i livet, tänkte ju alltid: vi har ju alltid varandra och det löser sig. Kärleken övervinner ju allt, tror nog att jag trots allt är naiv ibland jag också. Ska nog inte låta känslor styra mer i livet, blir bara skit då! MEN, hur tacklar man alla känslor då?? Råkat ut för liknande en gång tidigare i livet, men trodde det var sista gången, den ovan nämnda dam, kom helt överraskande och helade ett trasigt hjärta och en trasig själ, skrev något av en dikt till henne, kanske kommer den här någon gång i framtiden, vet inte om jag vågar "publicera" den, trodde aldrig att jag ens skulle göra något sådant. Fast det är ju klart, för en kille som "aldrig" varit romantisk, kanske man överträffade sig själv när man köpte ringar och bokade kryssning som överraskning bara veckor innan beskedet om flytt, som för övrigt kom blott 35 dagar innan 7-års dagen, det var den dagen överraskningen skulle bli offentlig, om man säger så. Känns ju extra tungt då, att det inte varit helt bekymmersfritt med ekonomin, och att man ändå lyckas gneta ihop de pengar som behövdes, för det var inte lite slantar, åtminstone inte i mina ögon mätt.. Aja, tyck inte synd om mej, det är inte därför jag skriver, brukar säga, och även höra av min kära mor, att man mår som man förtjänar, va fan de nu är jag har gjort så måste de va jävligt elakt;-)