Hur kan det komma sig att den man älskar inte kan vara ärlig mot en??
Kvinnan i mitt liv kände att hon behövde hitta sig själv och få vara själv för inte så länge sen, givetvis tog jag det hårt som fan! Vi har, eller jag har försökt prata, och hitta lösningar men inget har passat, fram till dagen hon sa att det var försent, känns som man är riktigt grundlurad, dock förlikar man sig med tanken, och accepterar. Då kommer nästa chock, en av hennes första nätter i den egna lägenheten har hon sällskap av en herre som är ganska nära familjen, nästan släkt.. Är det att vara själv?? Jag fattar inte, mitt liv är raserat, kan inte sova, kan inte äta och kroppen har börjat strula, svårt att andas tryck över bröstet, vilket ger domningar i armarna, det är så man önskar att man fick dö! Dessutom är den jävla grisen gift och har FYRA barn!? Han har sprungit hos oss på nätter, när jag sovit eller jobbat, många gånger har han gått strax innan jag kommit hem, ja sambon har hört av sig och frågat om jag kommer snart, (trodde det var för att hon kände sig ensam). Hon har sagt att de bara är vänner, och som den person jag är har jag inte velat sagt ifrån även om det känts besvärande, eftersom hon tyckt att hon inte har några vänner i närheten. Givetvis har jag velat hennes bästa! FAN, hon var/är ju min klippa!