Ja, då satt man här igen då...

Hade massor med funderingar när jag loggade in, men nu är det fan bara tomt...

Ibland, i mina starka stunder vågar jag tro positiva saker, men dessa positiva ögonblick är just det, ÖGONBLICK. De mörka funderingarna och stunderna har en tendens att vilja ta över, hur kan det vara så?? Jag menar, jag som har "det löser sig" som flitigast använda citat i problemfyllda tider. Livet är då inte lätt att begripa sig på... Just nu jävlas det bara med mej hela förbannade tiden, är det inte det ena så är det det andra, bråkande doktorer, rasade bilar, också det där med sambon då, ja, jag har inte kunna släppt det än och så länge jag inte har de, då är det fortfarande vi två, åtminstone mentalt. Hon är ju fortfarande det bästa jag någonsin haft, alla kategorier, sa till henne en tid innan hon flyttade, att hon är min bästa vän samtidigt som är mitt livs kärlek! Det var ju ändå henne jag tänkte på när allt var svårt, när det gick tungt i livet, hon är ju min klippa, min grund här i livet, tänkte ju alltid: vi har ju alltid varandra och det löser sig. Kärleken övervinner ju allt, tror nog att jag trots allt är naiv ibland jag också. Ska nog inte låta känslor styra mer i livet, blir bara skit då! MEN, hur tacklar man alla känslor då?? Råkat ut för liknande en gång tidigare i livet, men trodde det var sista gången, den ovan nämnda dam, kom helt överraskande och helade ett trasigt hjärta och en trasig själ, skrev något av en dikt till henne, kanske kommer den här någon gång i framtiden, vet inte om jag vågar "publicera" den, trodde aldrig att jag ens skulle göra något sådant. Fast det är ju klart, för en kille som "aldrig" varit romantisk, kanske man överträffade sig själv när man köpte ringar och bokade kryssning som överraskning bara veckor innan beskedet om flytt, som för övrigt kom blott 35 dagar innan 7-års dagen, det var den dagen överraskningen skulle bli offentlig, om man säger så. Känns ju extra tungt då, att det inte varit helt bekymmersfritt med ekonomin, och att man ändå lyckas gneta ihop de pengar som behövdes, för det var inte lite slantar, åtminstone inte i mina ögon mätt.. Aja, tyck inte synd om mej, det är inte därför jag skriver, brukar säga, och även höra av min kära mor, att man mår som man förtjänar, va fan de nu är jag har gjort så måste de va jävligt elakt;-)

Hur kan det komma sig att den man älskar inte kan vara ärlig mot en??
Kvinnan i mitt liv kände att hon behövde hitta sig själv och få vara själv för inte så länge sen, givetvis tog jag det hårt som fan! Vi har, eller jag har försökt prata, och hitta lösningar men inget har passat, fram till dagen hon sa att det var försent, känns som man är riktigt grundlurad, dock förlikar man sig med tanken, och accepterar. Då kommer nästa chock, en av hennes första nätter i den egna lägenheten har hon sällskap av en herre som är ganska nära familjen, nästan släkt.. Är det att vara själv?? Jag fattar inte, mitt liv är raserat, kan inte sova, kan inte äta och kroppen har börjat strula, svårt att andas tryck över bröstet, vilket ger domningar i armarna, det är så man önskar att man fick dö! Dessutom är den jävla grisen gift och har FYRA barn!? Han har sprungit hos oss på nätter, när jag sovit eller jobbat, många gånger har han gått strax innan jag kommit hem, ja sambon har hört av sig och frågat om jag kommer snart, (trodde det var för att hon kände sig ensam). Hon har sagt att de bara är vänner, och som den person jag är har jag inte velat sagt ifrån även om det känts besvärande, eftersom hon tyckt att hon inte har några vänner i närheten. Givetvis har jag velat hennes bästa! FAN, hon var/är ju min klippa!