Fan, det känns bara tyngre och tyngre allt längre tiden går.. Kan det måhända bero på det magiska datumet som närmar sig med stormsteg, den dagen jag såg fram mot med en glädje jag aldrig någonsin kännt förr, nu känns det bara så jävla ont.. Är jävligt orolig hur jag kommer att må dagen D, när jag redan mår som jag mår nu. Den dagen skulle garanterat bli den bästa i mitt liv, men jag blev snöpligt snuvad på den, kan det i slutändan vara mitt eget fel?? Ibland tycker jag det, och ibland inte, klart är i allfall att jag inte vet mycket i dagsläget.

För ett antal år sedan återtog jag kontakten med en kompis jag umgåts med väldigt mycke under låg och mellanstadietiden, tog med mej min "importerade" sambo, träffade henne när jag bodde och jobbade på annan ort. Hur som helst, trodde hon skulle gilla att träffa lite folk på orten. Döm om min förvåning när denna "kompis" med sambo hjälpte till allt dom kunde för att dra mej och fröken X längre och längre från varandra, för att pussla ihop henne med en annan gemensam bekant. Kan lova att jag tog den separationen hårt, dels på grund av sveket från människor i min närhet, och dels för att damen i fråga lyckats övertala mej till att både förlova mej med henne OCH köpa hus tillsammans, förlovning bara 6 månader innan uppbrottet, och husköpet bara 3!?! månader innan.. Nu undrar ni säkert vad detta har med mina nuvarande problem att göra, men vara bara lugna förklaringen kommer.. Med tanke på att jag varit skeptisk innan förlovning med frökenX var det ännu högre odds på att jag skulle vilja göra om det med min senaste, MEN hon fick mej att tro på livet igen, visst det tog lång tid men hon lyckades, vi pratade om ringar och grejer, och jag ville inte vara jätte tydlig med allt, eftersom romantiken ligger så svåråtkommlig hos mej brukar det bli som en bomb när jag väl får fram den, detta var nu tanken denna gången, hon skulle inte veta något, och jag hade ett helvete med att dölja både köpet av ringar och förlovningsresa, trodde att det skulle bli hennes livs bästa överraskning. Det blev min sämsta... Om nu folk inte förstår sammanhanget, kan jag väl förklara.. Har man väl börjat lite på folk efter tidigare svek och krascher, kan ni ge er jämtlandsjävlar på att det kommer bli svårt efter den senaste nödlandningen, känns som att jag ska vara ensam resten av livet, för aldrig i helvete att jag kommer att lita på folk igen, för även om den första separationen var jobbig, så var den ändå inget emot detta! Återigen, FYFAAN för falska människor!

Idag är det tungt, orkar inte skriva...