Den där städningen, den gick då rakt åt H-E, hittade mej själv sittande apatisk i soffan, stirrande in i väggen. Föga intressant må jag då säga. Kan inte komma på något roligt jag vill göra ens, jag som annars alltid har visioner och önskemål, nu är det som att sitta i ett mörkt jävla hål bara..

En kompis till mej berättade att hon skulle flytta ihop med sin pojkvän, önskar bara jag hade varit i ett annat läge, klart jag någonstans är glad för kompisens skull, hon är verkligen värd det, men just nu finns det inget roligt med något... Jo förresten, det finns faktiskt en grej, men det känns lite för långt borta ännu återkommer nog till det i början på veckan kanske...

Solen skiner, man borde verkligen vara glad, men hur jag än försöker går det bara inte:-(

Hur kan en annan människa ha så starkt inflytande på en person att hela livet stannar? Jag andas, och hjärtat slår fortfarande, men lever kan jag knappast påstå att jag gör. Överlever kanske men det är skillnad på att leva och att överleva.. Tyvärr har jag nog gjort bort mej lite också.. HON skulle få ett brev av mej, tyvärr hittade hon bloggen först, tänkte nog att vore bäst om hon läst brevet först. Lite konstigt att hon varken sagt att hon hittat hit, eller kommenterat något, eller att förresten ingen gjort de, hade väl inte direkt förväntat mej det men nån reaktion borde det väl kommit. Det är som inte riktigt likt mej att sitta och skriva så här, och öppna upp mej som ett fån, brukar normalt vara ganska sluten tror jag.

Hur som helst är det skönt att få ventilera lite, exploderar nog annars.

Kom förövrigt på idén när jag skrev det där brevet, villket inte heller är likt mej att göra.. Att skriva brev alltså...

Kommer ihåg en annan relation jag varit i, vi skrev mycket små lappar till varandra, bara om vardagliga saker som att tömma tvättmaskinen tex, men ändå, känns ju lite personligare än med ett sms, telefonerna har nog hjälpt till att döda detta lite. Varför har inte vi skrivit "pappers"meddelanden till varandra, åtminstone jag har tänkt tanken miljoner gånger, men det har alltid slutat med ett sms.. Nu blev jag plötsligt hatisk till telefonerna också, undrar om jag inte är lite knäpp ändå?? Trodde iochförsig att hon tyckte om att jag var lite av en knäppgök, en clown.. Hon brukade iallafall skratta åt mej, och ge mej den där underbara, kärleksfulla blicken som jag tycker så mycket om. När vi nu pratar om blick, kan jag inte låta bli att tänka på hennes bedårande ögon, dom är ju bara för underbart vackra! Älskar verkligen de ögonen, de var förövrigt det första jag såg hos henne och jag kan verkligen drunkna i dom. Gudars skymning vad jag saknar hennes värmande närvaro, det gör ont i hela mej när jag tänker på henne och hennes varma leende, vill verkligen ha henne hos mej! VILLVILLVILL!!

Hittade förövrigt denna undersökning: http://must-be-thin.bloggagratis.se/omrostning.php?omrostning=14533&extern=ja

resultatet säger väl lite om vad som är normalt för vuxna människor, men man kan kanske inte förvänta sig det av IDIOTER, eller???

Då var man tillbaka igen då, samma pissdag som tidigare, dock lite lite lite ljusare nu, kom att tänka på att jag fick oväntat stöd igår, från en släkting till svinet, DET kändes faktiskt rätt bra att få, om än lite överraskande.

Hoppas nu bara att det var ärligt menat också, känner ju inte människa speciellt väl, lite svårt då att veta, men någonstans lång där bak så fick jag ändå känslan att det var uppriktigt:-)

Har blivit bränd av männinskor förr, hoppas det har hänt för sista gången bara.

Ännu en sak jag funderat VÄLDIGT mycke på, det är att jag var hos HENNE på valborgsmässoaftonen (långt ord de där) och då var hon så där mysigt kramig och go´som bara hon kan vara, frågade henne hur hon tyckte och kände om/för det dagen efter, för jag hade då varit i himmelriket en stund igen. Fick svaret att hon tyckt att det hade varit både mysigt och trevligt. varför då inte repris? Och utgå därifrån, varför vill man inte uppleva något som varit mysigt igen? Eller vill hon det? Återigen, frågorna är miljoner och svaren är noll.. Jävligt jobbigt för mej som är lite av handlingens man (beroende på vad det handlar om), jag menar, problem ska lösas! Man tar tag i det som är besvärligt. Även om jag kan ha svårt att få tummen ur arslet många gånger, vilket jag faktiskt tror haft inverkan på hennes beslut att flytta. Men varför då inte upplysa sin livskamrat om att det uppenbart är ett stort bekymmer och inte ett litet? Får man inget veta kan man ju inte åtgärda heller... Jobbigt, maktlöshetskänsla igen! Var med om ett jobbigt uppbrott innan det med denna dam också, men då hjälpte det ju att vara sysselsat, att jobba. Nu funkar inget, tankar och funderingar mal på dygnet runt oavsett, och det stjäl i princip all energi av mej. Finns så mycke jag skulle vilja prata med henne om, men har lovat att inte tjata och älta, vill verkligen inte att/om det skulle få motsatt effekt, vill ju verkligen att hon ska minnas de fina stunder vi ändå haft, och känna lite saknad av det. Jag kan ju inte ha varit ett kräk i alla 7 år, eller?? Eller har det tagit henne så lång tid att samla kraft, har jag varit elak? Vet faktiskt inte längre, men OM så har det definitivt INTE varit medvetet. Fan, om hon bara ville skulle jag prova att plocka ner månen åt henne, det finns inga gränser för hur mycket hon betytt, och fortfarande betyder för mej!

Jaja, skitsamma kanske bäst man försöker städa lite nu, DET är verkligen eftersatt:-(

Fy fan idag är det tungt!! Bakis dessutom, så det är inte bara hjärtat som lider idag utan även kroppen.

Hade massor med funderingar när jag satte mej här, men nu är det bara tomt tomt tomt...

Jaja, får väl återkomma..

Ja, då sitter man här igen, full och otillräknelig... funderingarna avlöser varandera, svinet har åkt 4 mil för att tanka, det tog 2 timmar idag, vad ska man tro om de?? Ibland tror man si, ibland tror man så... Återigen, det är så jävla jobbigt, massor av frågor, men som vanligt inga svar.. va fan ska man ta sig till?? Slits mellan hopp och förtvivlan hela tiden, hur länge ska man orka, finns det normer?? Förmodligen inte, men va fan.. Man har ju inget att "rätta" sig efter, det finns ju inget som är normalt i detta, då är det svårt att hitta normer. Återigen känns det som om det lättaste vore att man bara fick försvinna, problemet löst! Åtminstone för mej, kanske andra skulle tycka annorlunda, men för mej skulle det vara riktigt lättsamt och bra!

Svinet har inte ens vett att ha dåligt samvete, och HON verkar inte bry sig det minsta om hennes handlingar påverkar, om hon nu tycker om honom, och jag inte får veta något, hoppas jag ju givetvis fortfarande, hon säger  att hon inte vet hur hon ställer sig till hans inviter, men vad fan, det är ju nästan lika sårande, trodde ju verkligen det var mej hon tyckte om, bara att hon inte visste hur hon ville ha det. Sen att svinet kan bombardera henne med besök och meddelanden utan att det är att pressa, men att jag inte kan/får ha samma kontakt med henne, det stör mej verkligen, varför kan det vara åt ena hållet ibland, och andra ibland?? Fan, återigen kommer alla dessa funderingar, och inte får man fråga, för då är man bara jobbig och pressande, på något vis är det fan diskriminerande, fan det borde ju vara jag som skulle ha privilegier, inte han!  Varför i hela H-E blir det tvärt emot?? Kan någon vänlig själ tala om det för mej, lever för fan i mörker...

 Kan någon förstå hur det känns för mej? Jag kan inte ha för tät kontakt, hon har ju själv sagt att hon inte hinner känna saknad, med motiveringen "vi hörs ju ändå varje dag" men va fan, den andra har ju fritt fram till att propagera och påverka, men inte jag. Hur överlever man den maktlösheten? Varför har andra rätt att påverka, men inte jag? känns så jävla orättvist! Jag vill ju givetvis påminna henne om varför hon blev kär i mej från första början, ibland verkar det som att folk behöver påminnas, så även jag, men lyckligtvis är jag jävligt lättpåverkad, jag behöver ju bara titta på, eller tänka på människan för att fatta och komma ihåg varför jag älskar henne så starkt. Självklart är inte heller jag felfri, men det känns som att jag ändå vill och försöker, kanske vill  jag för mycket.. Maktlöshet, den känslan suger!  Hatar den så starkt så det finns inte! HON har ofta pratat om att hon velat göra något, men inga förslag jag kommit med har passat, ofta med argumentet: "det kostar ju pengar", men jag har många gånger sagt att det inte spelar någon roll, vi prioriterar... Nu vet jag inte längre om det suttit i pengar eller vilja.. Vill ju tro på henne, men ibland är det ju så svårt, får ju inga svar på mina frågor, tror allt skulle vara annorlunda om kommunikationen varit bättre, kanske mitt fel att jag inte gjort mer??

Aja, sov gott  alla, om det nu är någon som läser...