Är inte på botten längre, har brutit genom, har nu passerat botten och sjunker bara djupare hela tiden. FAN just nu vet saknaden inga gränser fy fan så tungt det är just nu! Saknar hennes sällskap så jävla mycket!! Det är så jävla tomt och tyst... Vet att jag har min familj, men jag känner mej fan ensam i hela världen, det finns ju bara en enda människa jag vill ha sällskap av. Umgås inte ens med kompisar längre, det är ju bara hon som gäller och jag har verkligen försökt men jag kan inte förmå mej att åka någonstans, jag vill inte ens... Vet fan inte vad jag ska ta mej till, har till och med skrivit mera dikter!? Jag av alla människor, hyffsat otippat, vet inte vad jag håller på med, känner inte igen mej själv ens:-( Tårarna bara rinner, kan sitta och titta på något "roligt" humorprogramm på tv´n och helt plötsligt tåras ögonen och jag ser inget, kan inte ens se på tv, snacka om loser...

På tal om det måste jag nog sluta, klarar inte mer nu...

Ännu en dag då man känner att det bästa och lättaste vore att få försvinna från jordens yta. Varför kan jag inte bara släppa taget?? Varför var hon tvungen att bli min grund här i livet?? Varför kunde inte jag få hjälpa?? Varför ville hon inte försöka?? Varför varför varför?????? Kan inte fatta, jag är så mycket gladare när jag är med henne, oavsett vad vi gör eller vad vi pratar om, bara jag är med henne är allt så mycket bättre. När jag inte är det så gråter jag bara hela tiden, och då menar jag hela tiden. Varför gör jag det?? Så har jag inte varit i tidigare relationer, visst jag har tagit andra uppbrott hårt också, men detta är fan det värsta jag varit med om! Återigen.. Skulle göra allt för att få hämta "hem" den där damen, det fattas något i huset när hon inte är här! Dags att vila ögonen igen..:-(

Har nu väntat på att få sova i 5 timmar, ögonen svider och skriker efter sömn, men kroppen och knoppen vill inte vara med. Vad fan är det som händer? känns som om hela jag håller på att kollapsa kroppen orkar tydligen inte mer.. Måste nog vila ögonen nu igen, ser knappt vad jag skriver...