Man blir förundrad, vad lite det verkligen behövs för att man ska bli på lite bättre humör, eller mindre ruttet kanske passar bättre just nu.

Har ytterligare en dålig dag, är så långt under isen att det känns som om jag aldrig kommer upp igen, men genom ett litet litet kort samtal så förändras det dramatiskt, eller lite i alla fall:-) HON ringde, i och för sig skrev hon ju igår att hon skulle ringa idag, men jag vågar aldrig tro till 100% att det kommer att ske för man vet ju aldrig hur hon känner att hon vill göra när det väl är dags. Men jag blir så glad när jag får prata med henne, mycket lättar när vi hörs, tycker ju så mycket om henne!! Den tjejen gör mej glad! Saknar henne som F-N. Det skär i hjärtat när jag tänker på henne, och det gör jag i stort sett hela tiden, till och med när jag sover. Brukar sällan komma ihåg drömmar, men nu går det inte en enda natt utan att jag drömmer om henne, jävla lustigt fenomen det också vad beror sånt på???

Satt förövrigt och läste mitt första inlägg nyss, insåg att det kunde luka lite anklagelse, så var det verkligen inte tänkt. Litar fortfarande på henne, om det är rätt av mej eller om jag bara är jävligt naiv, det vet jag faktiskt inte, tänker på det med jämna mellanrum men finner inget svar på det heller:-(

Ja, då sitter man ju här igen, blev lite av ett gift detta...

Har nog samma åsikter nu, som inatt, det blev inge bättre av att nyktra till.

Pratde med en bekant igår, diskuterade hur det hände att jag och min hjärtevän gick skilda vägar(inte för att jag gick, blev lämnad och vilse) och jag funderar fortfarande varför inte viljan fanns hos henne att ens försöka rädda det rom räddas kunde, jag erbjöd mej att prova allt, familjerådgivning etc, och alla som känner mej vet vilken enorm uppoffring DET är för mej. Jag var verkligen villig att göra ALLT SOM KRÄVDES, men viljan fanns inte hos motparten vilket sårade mej något enormt. Kändes jävligt sårande att det inte var värt något, när man, som jag tycker samlat så mycket kraft för att få ur sig erbjudandet att ta hjälp, bara där visade jag ju riktigt tydligt vad jag tyckte det var värt. Varför vill man inte ens försöka, efter 7 år trodde jag att det vi hade var värt mer än att man bara kunde kasta det på skräphögen. Hon sa någon gång att hon provat liknande förut, men det finns ju så många olika varianter av hjälp, och ingen är den andra lik har jag hört av de som provat, visste inte detta när jag och damen i fråga diskuterade det, tror i och för sig inte att det gjort någon skillnad men hade gärna vetat de innan, och använt det som argument. Varför ville bara jag rädda oss??  Är det bara jag som har känslor kvar?? Varför fanns ingen vilja? Frågorna är hur många som helst och svaren lyser med sin frånvaro, det är SÅ jävla jobbigt, känner varje dag att jag inte orkar med mer. Allt för ofta önskar jag att jag bara kunde dö, så det blev någon ände på eländet. Stora starka jörgen...(ironi) Trodde inte att jag kunde vara så här, vuxna karln bara gråter å gråter, nu va det avslöjat det också.. Fattar inte varför jag inte kan vara som många andra och bara strunta i allt, rycka på axlarna och gå vidare, fan vad lätt det hade varit!

HON sägar att hon tycker att det är jobbigt för henne också, men vad är jobbigast? Hade det varit lika jobbigt att reparera det som var kvar? Jag känner ju ändå att det vore värt ett försök. Visst, vi har haft våra motsättningar, och jag är inte guds bästa barn, men jag tycker trots allt att vi hade det ganska bra ändå. Vet inte hur många gånger jag önskat att hon sagt något tidigare, jag är och har varit villig att ändra mej för att ska funka men får man inte veta felet, kan man ju heller inte åtgärda det... Varför varför varför?? Nu kom alla frågor igen, tror jag får ett sammanbrott! Eländet vet inga gränser, kan ingen skjuta mej?? Djur avlivar man ju av barmhärtighet, kan man inte göra det med människor också??

Har precis läst att X-et tycker att jag tryckt ner henne flera gånger, förstår verkligen inte vad hon menar, har verkligen försökt peppa henne, vad hon än velat göra, varför har hon inte sagt hur hon känner? har ju bara velat hennes bästa! Just nu känner jag mej jävligt dum bara, har verkligen velat hjälpa, inte stjälpa!! Hur rättar man till en sån sak i det här läget?? önskar verkligen att jag visste de! Känner mej så jävla maktlös, jävla jobbig känsla by the way... Ska nog försöka sova nu, känns som en bra idé, har fömodligen vettigare åsikter när jag inte är lika onykter...:-/

Ja, då sitter man här igen...

Nu känns det lite bättre, om det beror på fylleri eller att jag pratat med den underbara människan på andra sidan vet jag inte, förmodligen det sistnämnda, hon har den inverkan på mej... Folk runt mej tycker mycket olika saker, men i min värld är det ju jag som bestämmer, och tycker någon annat, då får dom ändra sig! Mitt val är mitt liv! Både hoppas och tror att människor i min omgivning respekterar de val jag gör, så har det iaf varit tidigare... Om inte annat skiter jag ivilket, det är ändå jag som ska leva med den jag bestämmer mej för att leva med...

Blir nog luddigt detta, kanske inte ska skriva mer innan jag nyktrat till;-)

kanske inte det bästa att sitta här å "beklaga sig" när man råkar vara lite full, men va fan.. Har ju bloggen för att ventilera mina känslor och tankar, å nu gör jag ju de... Om inte alla förstått de, så har jag konverserat med x-sambon ikväll och av nån anledning känns det mesta bra mycket bättre, fråga mej inte varför, har inte fått fler svar men det känns alltid bättre när jag pratat med henne... Kan inte förklara varför, det är bara så.. Den kvinnan får mej att må bra!