Hur kan det komma sig att en människa som skänker en så mycket glädje på samma gång kan få en att önska att man vore död? Ett ganska lustigt fenomen, men inte mindre sant för den sakens skull. Jag förstår verkligen inte hur man kan känna så extremt åt två så olika håll. Som tidigare skrivits, spenderade jag helgen med den omtalade damen som får mig att må så bra när vi ses och umgås, och jag hade verkligen trevligt denna gång också. Men nu när jag sitter här ensam, känner jag bara att jag vill försvinna från jordens yta, skulle vara så jävla skönt att slippa den här förnedrande känslan, och även om jag tror att hon skulle känna något om jag försvann, tror jag hon skulle må bra av det i slutändan, tror heller inte att hon skulle lida för det speciellt länge heller. Nu kan jag ju inte säga att det är 100 sant, för hon säger fortfarande inte mycket när vi pratar, men det är vad jag tror och känner. Orkar inte med detta mera nu, återkommer när jag känner att jag orkar, och inte bara gråter hela tiden..

Ännu en blä-dag.. Går tungt som fan, varken vill eller orkar mer.

Finns bara en sak jag tänker på, hur jag än försöker går det inte att tänka på annat. Fattar verkligen inte, människan måste ju blivit kär i mig av vissa anledningar, och jag VET att dessa egenskaper finns kvar hos mig, och att dom gör sig påminda hela tiden, har hon ändrat kriterier? Vi hade till och med samma mål i livet, men hon visste nog inte de.. Ibland undrar man...