Har suttit och tänkt tillbaka en del nu, och E´s mamma har hela tiden varit så där överdrivet tydlig med att svinet inte haft någon betydelse för beslutet om flytt, ni vet så där överdrivet som när någon försöker övertyga om en lögn. Nu vet jag bättre, sanningen kommer som bekant alltid fram förr eller senare, bara idioter som tror annat! Nu var det inte det jag i huvudsak tänkt på utan fenomenet att E varit riktigt avig mot mig de gånger hennes mamma varit här, eller E varit hos mamman. Det kan ha varit hur gulligt och rart som helst innan men direkt efter har jag nästan varit tvingad att få henne kär igen. Så har det gått någon vecka och allt har åter blivit som vanligt, tills nästa gång de setts, i min värld är det väl att påverka. Samma överdrivna resonemang om att U inte påverkat inför, under och efter flytten har förekommit. Men det finns tecken även där, och nu handlar det inte om att jag överanalyserat, det är mycket tydliga tecken nu när man tänker efter. Och rätta mig om jag har fel, men en relativt ung tjej med dåligt självförtroende lyssnar nog en hel del på mamma, och den falska människan till mamma har inte varit sen att utnyttja detta. Undrar bara vad E kommer att tycka om mammans påverkan den dag hon får upp ögonen, om hon nu någonsin får det.

Sen kan man ju fundera över varför E sagt hela tiden att det är skönt att vara själv, och att hon måste jobba med självförtroendet och hitta sig själv, när hon i själva verket redan har ihop det med svinet. Men det kanske går så fort som 1,5 månad att jobba upp självförtroende och hitta sig själv, vad vet jag? Nä, sanningen är nog snarare att hon vetat mer eller mindre hela tiden var det skulle sluta. De gånger vi träffats och jag har blivit kvar där, har E själv sagt att det varit trevligt, och någon gång kom ju HON med idén att vi kanske skulle göra om det. Men så fort mamma fick veta att jag varit kvar där ändrades tonen och bemötandet, så för mig är det ganska glasklart att mamma haft inverkan.  Även vid samtal med E har hon kunnat vara kort och låg medan hon i mail varit positiv och haft en varm ”ton”, visst man hör ju inte mail, men man kan uttrycka sig på ett sätt att det går fram ändå. Så nu vet ni grabbar, skit i att charma brudarna, mammorna är viktigare att hålla sig väl med! Hur som helst, förnedringen är total!

Ska nu försöka mig på en förklaring till påståendet att jag inte kommer att få några egna barn. Det är som så att jag vill kunna vara aktiv med mina barn. Innan jag träffade E hade jag varit tillsammans med en tjej som sårade mej enormt, och i spåren av det tog det 2 år innan jag glömt denna dam, och sen ytterligare ca 3år innan förtroendet för en annan människa var så pass stort att jag ville/kunde satsa till 100% och ändå var ja då inte säker på att tilliten va tillräkligt stor för barn. Däremot någon gång 2007-2008 började tanken på egna barn gro, och tankarna och funderingarna blev bara starkare och allvarligare. Det betyder att det tog ungefär 6-7 år innan tillit och förtroende tillräckligt för att skaffa barn var uppbyggt, och då hade jag bara varit tillsammans med den tjejen i 2,5 år.

Med tanke på att jag vet hur lång tid det tog sist, kommer det förmodligen knappast gå fortare nu, om jag överhuvudtaget kommer att kunna tro på och lita på en annan människa tillräckligt mycket någonsin mer. Och med tanke på att jag och E var tillsammans 7 år är risken rejält stor att det tar längre tid denna gång, OM jag någonsin kommer så lång igen. Och med tanke på att jag är 32 år nu betyder det att jag är någonstans runt 38-40 minst innan jag tidigast är redo. Och nu kommer vi till frågan varför jag tycker att det är för sent. Vad jag menar med att jag vill vara aktiv med mina barn är allt från bygga kojor, spela fotboll, hockey etc etc. Nu tycker ju många att 40 inte är någon ålder, men med tanke på att jag trots mina unga år redan har värk i en sliten kropp och vissa dagar har svårt att lyfta min systers barn varav den minsta bara är 1,5 år, tror jag inte att det skulle bli lättare med ytterligare 6-8 år i bagaget. Sen vet ju de flesta att barn gärna blir 4-5 år innan det ska dras igång med sportande, då landar jag på runt 45 år, och jag har mycket svårt att tro att jag skulle ha mindre bekymmer med värk i kroppen än vad jag har redan nu.

Kan med detta säga att även om min längtan efter barn skulle bli större och starkare, skulle jag ALDRIG ändra mina principer av egoistiska skäl, mina principer grundar sig ju i att jag verkligen vill att mina barn ska få en fin uppväxt med en aktiv pappa. Och mina principer har ju vuxit fram med tanke på vad jag haft OCH vad jag inte haft under min egen uppväxt, vill ju ta tillvara på det jag tyckt varit bra, och bättra på det som varit mindre bra. Vill med det inte säga att jag är missnöjd med min egen uppväxt, bara att ingen är perfekt och att vissa saker inte varit 100% idealiska. Trots totalt ointresse för idrott och sport hos mina föräldrar har dom alltid låtit oss prova och utöva det vi velat. Och trots detta ointresse har vi alltid haft ivrigt hejande och skrikande päron på ”sidlinjen”.