http://www.youtube.com/watch?v=zVNTdWbVBgc 

http://www.youtube.com/watch?v=cvCjyWp3rEk&NR=1

Tung dag igen, tänk om hon förstod hur dåligt hon får mig att må. Inte för att jag tror det skulle göra någon skillnad för mig men ändå. Mår så jävla ruttet bara, hur kan man göra så här mot någon? Möjligt att det är jag som är trög, men jag förstår det verkligen inte. Inte omöjligt att det beror på att jag själv inte är så som person. Visst jag är inget helgon, men jag gör verkligen allt i min makt för att vara en snäll och vänlig människa, med det inte sagt att jag är något helgon, för DET är jag då rakt inte, jag lyckas inte alltid vara snäll trots att jag verkligen försöker. Och i detta läget ar det enormt svårt, med alla känslor som rusar i kroppen. Vet inte alltid hur jag ska hantera dessa känslor, för de är de starkaste jag varit med om. Tårarna bara rinner och rinner, både rent allmänt och nu för stunden, tror ingen fattar hur jobbigt det egentligen är. Det är många som har jävligt svårt att fatta hur ont jag sliter av detta, och det späder bara på all smärta! Vill verkligen inte vara kvar i det här livet, skulle verkligen vilja att det tog slut så jag slapp all skit!

Det vore fint om man fick sova lite.. Känns som att jag skulle behöva det.

Nu är det inte roligt att vara jag! Satt och pratade med en riktigt förståndig människa ikväll. Hon är den enda som verkar ha förstått varför jag inte kommer att få egna barn, eftersom detta var ”sista” chansen, orkar inte gå in på orsaker, men jag har mina principer om jag säger så. Men ju mer vi pratade om det, och ju mer jag tänkte på att E inte vill ha varken mig eller det/de barn jag vill med henne ju mer rann tårarna. Blir så jävla ledsen när jag tänker på det, det trodde varken jag eller andra, andra tror säkert inte alls ännu, medan jag inte trodde för bra länge sen. Alltså, jag har vetat att jag haft viljan länge, men andra inte alls, och vissa fortfarande inte. Men en grabb som funkar så bra med barn som mig, kommer givetvis någon gång i livet vilja ha barn, jag hade redan kommit på det själv, men var inte mogen för att delge världen. Nu vet jag att det inte kommer att gå i uppfyllelse för min del, och det blandat med att min klippa ratat mig gör mig så sorgsen att jag inte finner ord för det. För mig är det som för andra är glädjande en ren katastrof, kunde lika gärna få dö, längtar tom efter att få göra det, och det är en jävligt enorm förändring på kort tid. Detta då jag för bara två månader sedan var riktigt lycklig med livet och kärleken trots motgångar och problem av vardaglig karaktär. Nu svarar hon inte ens på meddelanden längre, och frånvaron av kontakt får mig bara att må värre och värre. Saknar allt med henne! Till och med de irriterande små egenheter som alla människor tycks ha.

Kan inte låta bli att fundera över varför hon lättare glömt våra fina stunder och minnen än de negativa. För jag tror att även hon innerst inne vet att våra fina stunder är lång många fler än våra dåliga! På ett vis tror jag att hon inte VILL komma ihåg det positiva, varför vet jag inte, men jag har mina aningar..

Kan för övrigt säga att känslan om dikerna är lite annorlunda idag än vad de var igår. Tror beslutet är fattat, av TRE anledningar..

1. Av respekt för damen de berör

2. Jag tycker fortfarande att hon är speciell

3. Jag skrev dessa för henne

Orkar tyvärr inte mera nu, det blev lite mycket för mig ikväll…