Har varit en tuff dag med stora, tunga tårar. Förstår inte varför det inte lättar någon gång. Visst  jag visste från början att det skulle bli tufft, men trodde knappast att jag fortfarande skulle gråta så här efter två månader. Det är ju verkligen inte jag, eller det har inte varit jag i alla fall. Kan fortfarande inte äta som vanligt, det går ibland 4 dagar innan jag får i mig något ätbart. Inte heller får jag sova om nätterna, sover ungefär 15 minuter, för att sedan vara vaken i 2 timmar, jävligt jobbigt. När jag sen är vaken, ja då är jag som en klimakteriekärring, svettas och fryser om vart annat, och den här tiden på året brukar det bara vara svettas för min del.

Fattar verkligen inte hur jag av alla människor hamnat i en situation där känslorna så fruktansvärt mycket ställer till det för både hjärta och hjärna. Visst vet jag att jag är en känslosam person, men jag har aldrig varit med om att jag låtit det ta över så starkt som nu utan har alltid kunnat binda det inom mig och inte visat utåt hur det är ställt i sinnet. Men nu när varken huvud eller kropp fungerar funderar man hur länge man kommer att orka. Kommer fortfarande blod med jämna mellan rum, både fram och bak, det är riktigt jobbigt kan jag avslöja. Kroppen är ett underligt fenomen, det kan man ju i allfall konstatera.

Idag är det åter tungt. 64 dagar av oerhörd saknad. Trodde i min enfald att det skulle lätta men råkar bara ut för bakslag hela tiden. Människan som jag tidigare kände var en ryggsäck och ett svekfullt våp är återigen det finaste jag någonsin haft och det jag älskar mest, och allt får mig bara att gråta igen. Vet inte vad det beror på att jag benämnt henne med diverse glåpord, men det troliga är att det mest varit patetiska försök att övertala mig själv om att hon är så hemsk. Men om hon nu är så hemsk skulle jag väl inte sakna och älska henne så starkt, eller? Varför ska det vara så svårt att släppa taget, varför kan jag inte plocka fram mitt hjärta av sten som jag tidigare kunnat? Nu är frågorna åter otaliga och svaren lika frånvarande som tidigare.

Undrar många gånger om hon inte känner någon saknad, kanske inte just efter mig, men det finns massor i omgivningen som jag vet att hon verkligen tyckt om. Så som lugnet och möjligheten att bara gå ut på gräsmattan och mysa i solen en ledig stund, för att inte prata om möjligheten att bara offra 5 minuter för att gå ner till vattnet och ta ett bad. Hon kan ju inte haft det så hemskt med mig ändå, försökte verkligen göra allt för henne och ville verkligen ge henne ett bra liv. Undrar många gånger vad hon saknat och varför hon inte sagt något. Vet att hon varit duktigt trött på krånglande bilar, vilket även jag varit, men jag skiter inte pengar och vi har ändå lyckats pussla ihop allt så det funkat. Har försökt få henne att förstå att allt inte kan komma på en gång, att man måste kämpa. Det är så livet funkar. Skitsamma, ska gräva ner mig några år nu, kanske blir bättre nån förbannad gång…