Var med om en läskig grej igår, läskig för att jag ALDRIG trodde jag skulle reagera på liknande sätt åt en sån sak. Var i sundsvall och uträttade ärenden, och på Biltema av alla ställen sjönk jag ner i en avgrundsdjup depression, nu är det ju inte den i sig som är läskig och förvånande utan orsaken. Saken är nämligen den att allt berodde på ett antal människor av honkön gick runt med putande bebismagar, och det fick mig fan att bryta ihop! Trodde att det bara var kvinnor som kände så. Var man än går blir man ständigt påmind om lögner och svek, spelar ingen roll om man sitter hemma eller vandrar i skogen. Det är jävligt enerverande, förståndet sliter enormt med att övertyga hjärtat om att Jörgen är värd bättre umgänge än människor med dessa defekta gener, tyvärr går det inte snabbt och smärtfritt att göra det alla dagar. Det går, men det tar olika lång tid! Tappade tråden en stund där.. Spelar nog ingen roll heller för med tråden tappade jag nog det jag hade i tanken ocksåL

Är det någon annan än jag som undrar hur man kan låta sina barn vara utan varmvatten med motiveringen att man inte har pengar till olja till pannan, men samtidigt bränner stora pengar på en ”kärlekssemester” med älskarinnan? Jag förstår det i alla fall inte, är inte barnen värd en bättre tillvaro än så? Bryr man sig inte mer om sina barn, är det nog lika bra att jag aldrig skaffar några, skulle nog framstå som en riktig kuf som gjorde mer än så för mina barn. Nog för att jag vet att jag brukar ha fel, men denna gång är det nog några andra som framstår som riktiga rikspuckon, inte mitt problem men ändå, man blir ju förbannad! Kan strunta i allt, men INTE barnen, de är värd ett bättre öde! Nu är jag inte helt säker på att älskarinnan känner till att barnen lever under dessa förhållanden, och skulle hon få höra skulle hon ändå hellre tro på bortförklaringen hon skulle få av han som inte ska ha barn.

Nog om detta, ska nu prata om hur bra allt känns när förståndet börjar ta befälet över även hjärtat. Känns fortfarande riktigt bra efter helgen! Börjar nu mer och mer kunna känna mig glad att jag blivit fri en ryggsäck som inte varit värd mig. Vet att det låtit annorlunda tidigare, men har inte vetat riktigt allt som jag vet nu, och med facit i hand kan man inte tycka annat än att jag har det bättre ensam och att jag verkligen är värd någon som behandlar mig bättre än den falska lögnaktiga människan jag gråtit så många tårar över, OM det nu skulle bli ett missöde och det skulle ramla ner nån söt liten pojkparvel, så inte fan vill jag att det skulle vara med en människa med dessa värderingar. Nä, högre krav än så har jag allt!

Kan också fortsätta med att det ska bli riktigt riktigt roligt å komma iväg till helgen! För att inte prata om helgen efter!! DET har varit efterlängtat, de kan jag lova!!

Söndag… Gillar inte söndagar jag, förknippas starkt med pannknack orolig mage och stark håglöshet. Nu råkar det vara så att denna söndag är en alldeles förträffligt fin dag. Hade hit en del vänner och bekanta för att inta lite grillat och potatis, kan väl erkänna att humöret inte var riktigt på topp när det skulle dras igång med matlagning, motivationen hade som inte infunnit sig, men FAN så trevlig kvällen blev! Detta skulle man ju gjort för länge sen! Hur som helst, det blev succé med käket, gästerna åt så det stod ut genom öronen på dom, och det är väl det bästa betyget man kan få som ”kock”, handling säger ju som bekant mer än ord. Mot kvällen började det smidas planer för framtiden, både för midsommarhelgen och längre fram. Midsommar luktar det som att det blir lite nostalgi med besök på klassisk festplats. Skönt att kunna göra precis vad som faller en in, och inte ha någon negativ velig bromskloss! Går nu sen resten av planerna i lås, ja då är mitt år fulländat. Planen är nämligen ett besök på en underbar nöjespark med både tävlingar och uppvisningar, har varit där förr, och det är bara så fantastiskt underbart roligt där. Den platsen är himmelriket på jorden! Men nu ringde luren, jobb på G, uppdaterar EV senareJ

Hyffsad dag, ruttet slut! önskar att jag kunde få dö!!!

Skulle var intressant å veta vilka 2 som inte är som andra i undersökningen... har mina misstankar..

Student i morgon! Fan så roligt, för Martin! (min bror) nostalgi! eller senare idag är väl mer rätt! Fan, önskar jag var tilbaka där för fan så roligt jag hade! Studenten är inte som andra fester, studenten är exeptionell!

Har suttit och tänkt tillbaka en del nu, och E´s mamma har hela tiden varit så där överdrivet tydlig med att svinet inte haft någon betydelse för beslutet om flytt, ni vet så där överdrivet som när någon försöker övertyga om en lögn. Nu vet jag bättre, sanningen kommer som bekant alltid fram förr eller senare, bara idioter som tror annat! Nu var det inte det jag i huvudsak tänkt på utan fenomenet att E varit riktigt avig mot mig de gånger hennes mamma varit här, eller E varit hos mamman. Det kan ha varit hur gulligt och rart som helst innan men direkt efter har jag nästan varit tvingad att få henne kär igen. Så har det gått någon vecka och allt har åter blivit som vanligt, tills nästa gång de setts, i min värld är det väl att påverka. Samma överdrivna resonemang om att U inte påverkat inför, under och efter flytten har förekommit. Men det finns tecken även där, och nu handlar det inte om att jag överanalyserat, det är mycket tydliga tecken nu när man tänker efter. Och rätta mig om jag har fel, men en relativt ung tjej med dåligt självförtroende lyssnar nog en hel del på mamma, och den falska människan till mamma har inte varit sen att utnyttja detta. Undrar bara vad E kommer att tycka om mammans påverkan den dag hon får upp ögonen, om hon nu någonsin får det.

Sen kan man ju fundera över varför E sagt hela tiden att det är skönt att vara själv, och att hon måste jobba med självförtroendet och hitta sig själv, när hon i själva verket redan har ihop det med svinet. Men det kanske går så fort som 1,5 månad att jobba upp självförtroende och hitta sig själv, vad vet jag? Nä, sanningen är nog snarare att hon vetat mer eller mindre hela tiden var det skulle sluta. De gånger vi träffats och jag har blivit kvar där, har E själv sagt att det varit trevligt, och någon gång kom ju HON med idén att vi kanske skulle göra om det. Men så fort mamma fick veta att jag varit kvar där ändrades tonen och bemötandet, så för mig är det ganska glasklart att mamma haft inverkan.  Även vid samtal med E har hon kunnat vara kort och låg medan hon i mail varit positiv och haft en varm ”ton”, visst man hör ju inte mail, men man kan uttrycka sig på ett sätt att det går fram ändå. Så nu vet ni grabbar, skit i att charma brudarna, mammorna är viktigare att hålla sig väl med! Hur som helst, förnedringen är total!

Ska nu försöka mig på en förklaring till påståendet att jag inte kommer att få några egna barn. Det är som så att jag vill kunna vara aktiv med mina barn. Innan jag träffade E hade jag varit tillsammans med en tjej som sårade mej enormt, och i spåren av det tog det 2 år innan jag glömt denna dam, och sen ytterligare ca 3år innan förtroendet för en annan människa var så pass stort att jag ville/kunde satsa till 100% och ändå var ja då inte säker på att tilliten va tillräkligt stor för barn. Däremot någon gång 2007-2008 började tanken på egna barn gro, och tankarna och funderingarna blev bara starkare och allvarligare. Det betyder att det tog ungefär 6-7 år innan tillit och förtroende tillräckligt för att skaffa barn var uppbyggt, och då hade jag bara varit tillsammans med den tjejen i 2,5 år.

Med tanke på att jag vet hur lång tid det tog sist, kommer det förmodligen knappast gå fortare nu, om jag överhuvudtaget kommer att kunna tro på och lita på en annan människa tillräckligt mycket någonsin mer. Och med tanke på att jag och E var tillsammans 7 år är risken rejält stor att det tar längre tid denna gång, OM jag någonsin kommer så lång igen. Och med tanke på att jag är 32 år nu betyder det att jag är någonstans runt 38-40 minst innan jag tidigast är redo. Och nu kommer vi till frågan varför jag tycker att det är för sent. Vad jag menar med att jag vill vara aktiv med mina barn är allt från bygga kojor, spela fotboll, hockey etc etc. Nu tycker ju många att 40 inte är någon ålder, men med tanke på att jag trots mina unga år redan har värk i en sliten kropp och vissa dagar har svårt att lyfta min systers barn varav den minsta bara är 1,5 år, tror jag inte att det skulle bli lättare med ytterligare 6-8 år i bagaget. Sen vet ju de flesta att barn gärna blir 4-5 år innan det ska dras igång med sportande, då landar jag på runt 45 år, och jag har mycket svårt att tro att jag skulle ha mindre bekymmer med värk i kroppen än vad jag har redan nu.

Kan med detta säga att även om min längtan efter barn skulle bli större och starkare, skulle jag ALDRIG ändra mina principer av egoistiska skäl, mina principer grundar sig ju i att jag verkligen vill att mina barn ska få en fin uppväxt med en aktiv pappa. Och mina principer har ju vuxit fram med tanke på vad jag haft OCH vad jag inte haft under min egen uppväxt, vill ju ta tillvara på det jag tyckt varit bra, och bättra på det som varit mindre bra. Vill med det inte säga att jag är missnöjd med min egen uppväxt, bara att ingen är perfekt och att vissa saker inte varit 100% idealiska. Trots totalt ointresse för idrott och sport hos mina föräldrar har dom alltid låtit oss prova och utöva det vi velat. Och trots detta ointresse har vi alltid haft ivrigt hejande och skrikande päron på ”sidlinjen”.

Känns rätt surt att bli anklagad för saker som hänt flera mil bort när man bevisligen suttit hemma vid datorn och lämnat spår efter sig på internet. Nu undrar säkert folk vad det handlar om. Det enda jag kan säga är att det var någon som råkade ut för ett elakt ”bus”. Det enda jag kan konstatera är att Jag verkar ha en och annan anhängare eller sympatisör jag inte räknat med.

Känner mig väl inte lika bitter nu som tidigare, nu är det mer tårar igen och känner väl inte att hon är så rutten som det verkade tidigare, allt måste nog få sätta sig innan omdömet är definitivt, men som jag tidigare skrivit så är det känslorna för stunden jag knackar ner, kanske inte helt rätt att göra det innan dessa är genomtänkta alla gånger. Men jag måste verkligen få skriva av mig annars exploderar jag eller gör något vansinnigt dumt. Folk får helt enkelt acceptera det, eller låta bli att läsa helt enkelt. För E´s skull är jag ledsen att jag lämnade ut dikten här, men den talar verkligen om hur starkt och viktigt allt detta var och fortfarande är för mig. Tror ibland att om hon vetat det hon vet idag, hade hon nog stannat och kämpat åtminstone lite, men nu när hon fick veta för sent, tror jag att stoltheten var för stark. Alternativt att känslorna för kräket redan var för starka..