http://www.vuxenpoang.com/user.php?randid=39863856928

http://www.norrlandstestet.se/

Har varit en tuff dag med stora, tunga tårar. Förstår inte varför det inte lättar någon gång. Visst  jag visste från början att det skulle bli tufft, men trodde knappast att jag fortfarande skulle gråta så här efter två månader. Det är ju verkligen inte jag, eller det har inte varit jag i alla fall. Kan fortfarande inte äta som vanligt, det går ibland 4 dagar innan jag får i mig något ätbart. Inte heller får jag sova om nätterna, sover ungefär 15 minuter, för att sedan vara vaken i 2 timmar, jävligt jobbigt. När jag sen är vaken, ja då är jag som en klimakteriekärring, svettas och fryser om vart annat, och den här tiden på året brukar det bara vara svettas för min del.

Fattar verkligen inte hur jag av alla människor hamnat i en situation där känslorna så fruktansvärt mycket ställer till det för både hjärta och hjärna. Visst vet jag att jag är en känslosam person, men jag har aldrig varit med om att jag låtit det ta över så starkt som nu utan har alltid kunnat binda det inom mig och inte visat utåt hur det är ställt i sinnet. Men nu när varken huvud eller kropp fungerar funderar man hur länge man kommer att orka. Kommer fortfarande blod med jämna mellan rum, både fram och bak, det är riktigt jobbigt kan jag avslöja. Kroppen är ett underligt fenomen, det kan man ju i allfall konstatera.

Idag är det åter tungt. 64 dagar av oerhörd saknad. Trodde i min enfald att det skulle lätta men råkar bara ut för bakslag hela tiden. Människan som jag tidigare kände var en ryggsäck och ett svekfullt våp är återigen det finaste jag någonsin haft och det jag älskar mest, och allt får mig bara att gråta igen. Vet inte vad det beror på att jag benämnt henne med diverse glåpord, men det troliga är att det mest varit patetiska försök att övertala mig själv om att hon är så hemsk. Men om hon nu är så hemsk skulle jag väl inte sakna och älska henne så starkt, eller? Varför ska det vara så svårt att släppa taget, varför kan jag inte plocka fram mitt hjärta av sten som jag tidigare kunnat? Nu är frågorna åter otaliga och svaren lika frånvarande som tidigare.

Undrar många gånger om hon inte känner någon saknad, kanske inte just efter mig, men det finns massor i omgivningen som jag vet att hon verkligen tyckt om. Så som lugnet och möjligheten att bara gå ut på gräsmattan och mysa i solen en ledig stund, för att inte prata om möjligheten att bara offra 5 minuter för att gå ner till vattnet och ta ett bad. Hon kan ju inte haft det så hemskt med mig ändå, försökte verkligen göra allt för henne och ville verkligen ge henne ett bra liv. Undrar många gånger vad hon saknat och varför hon inte sagt något. Vet att hon varit duktigt trött på krånglande bilar, vilket även jag varit, men jag skiter inte pengar och vi har ändå lyckats pussla ihop allt så det funkat. Har försökt få henne att förstå att allt inte kan komma på en gång, att man måste kämpa. Det är så livet funkar. Skitsamma, ska gräva ner mig några år nu, kanske blir bättre nån förbannad gång…

Återigen måste jag vädra känslor över folk som struntar i sina barn. Har pratat med en dam i kväll vars barn inte hör från sin pappa, ja återigen en PAPPA. Dessa puckon ställer verkligen till det för resten av oss av manligt kön. Nu är det flera på kort tid som visat sig vara idioter, i min värld är väl barnen det finaste man har, fast jag har ju haft fel förr så jag kanske har fel nu också? Tror att mina värderingar har väldigt mycket med uppfostran att göra, mina föräldrar har inte varit perfekta de heller, men jag tycker ändå att de gett mig och övriga syskon en sund inställning till att ta ansvar. Skulle tro att det kan ha lite med det att göra att jag har så svårt att förstå hur andra kan vara så ansvarslösa och omogna. Jag har sagt det förr men det tål att upprepas, JAG är inte perfekt och felfri men jag försöker verkligen att vara en bra människa och person. Tyvärr är jag inte tillräckligt stark i alla lägen, och då kan det ibland bli lika fel som det var tänkt att bli bra. Luddigt? Kan tänkas, men jag kan inte förklara det bättre än så.

Svinpälsar är väl förövrigt ett jävla konstigt uttryck, svin har ju inte päls de har borst:-P

Karatefylla är ett riktigt bra uttryck i dessa tider. Kroppen känns fortfarande som om jag vore 80 år och överkörd av en ångvält. Men som tidigare nämnts hade vi riktigt roligt, och det är väl huvudsaken. Det enda molnet på himlen är väl att telefonen som försvann innehöll några bilder som jag håller väldigt varmt om hjärtat, det var bilder på E, och det vara några av de få bilder jag har av henne och DET känns jävligt jobbigt. Dessutom var det de nyaste bilderna av henne. Men men.. Det är inte det enda jag lider för i dessa tider, går förhoppningsvis över någon gång de närmsta 50 åren. Hur som helst har man en del att stå i nu för att lösa alla bekymmer med fixa glasögon och nytt simkort.. Måste nog ta tag i det istället för att sitta här å dega..

Vilken sjuhelvetes helg! Å vilket kalas.. Kom hem och var en mobiltelefon och ett par glasögon fattigare. Men skoj har det varit. Måste vila, kanske kommer mer senare

Tänk så fort allt kan vända, råkade ramla in på en blogg där inlägget handlade om hundar barn och familj och kände bara att jag blir så jävla deprimerad. Fattar inte att jag av alla människor känner så starkt vid dessa tillfällen. Fick en känsla av att det kanske är min lott här i livet, att leva och slutligen dö ensam. Om det nu är så, kunde det lika gärna få ta slut så fort som möjligt, eftersom livet bara skulle vara en transportsträcka mot graven. Efter tidigare krascher i förhållande där jag varit på väg mot liknande känsla som jag nu hade, kanske man ska se detta som ett tecken, tanken är nog att jag inte ska ha egen familj. Om inte var det nån som tog tag i saken och ändrade mitt öde..

Måste verkligen försöka tänka på den kommande helgen nu. Annars slutar detta med katastrof!

En underbar dag! Vaknade 03.30 med en uppgående sol i ögonen, tyvärr mulnade det på frampå dagen men det var mest bara väntat, det är ju så det brukar bli.. Ser verkligen fram mot den kommande helgen, Fy fan så roligt det ska bli! Camping och party med trevligt sällskapJ. Dessutom nostalgi med 80-talsband, men innan de blir det förmodligen grillning och öl som uppvärmning och stämningshöjare. Kan inte påstå att jag är annat än laddad till tänderna.

Är nog för exalterad för att skriva mer, tankarna skenar så jag inte får grepp om dom.