Skitdag.. Ja, just nu känns det som ännu en skitdag man kunde vara utan, finns ingen livsglädje kvar i kroppen, det finns inget som är roligt längre.

Vet att vissa är jävligt nöjda med hur allt är, villket är förvånande av olika anledningar, kanske kommer in på det lite närmare i framtiden, det visar sig. Just nu skulle jag bara vilja skita i allt och lägga mig och DÖ!

Råkade bli lite full nu igen..:-/

Hörde precis på tv´n att den du gifter dig med kan vara en galning… Det lär vi aldrig få veta i mitt fall. Tror inte det finns någon som kan lura mig igen, nu har jag lärt mig min läxa det kan ni lita på! Finns ingen jag kommer att vilja gifta mig med, än mindre skaffa barn med. Kommer alltid att jämföra med den jag hade valt, och det är varken rätt mot barn eller kvinna, dessutom tror jag knappast att jag själv skulle bli bekväm med beslutet, om jag nu skulle kunna ta det.  Kommer förmodligen aldrig fundera på egna barn mer i livet, en gång bränd, alltid sotig.

Gör inte om samma misstag med ännu en dam, så är det bara. Skulle vara nog svårt, även om det är möjligt att hitta tillbaka till E. Men någon annan skulle vara i princip omöjligt. Önskar att det inte vore så, men är trots allt realist! Trots allt känner jag mig själv, och vet hur jag fungerar..:-(

Tror inte allt jag skrivit varit riktigt genomtänkt..

Visst allt är sant, men man ska kanske inte vädra precis allt bland kända och okända. Men jag har haft riktigt allvarliga funderingar på beslut som kan vara riktigt avgörande för framtiden. Är just nu ganska säker, men ska ge allt några månader till så att saker inte blir förhastade, efter att beslut är taget, tar det ändå ett tag till innan allt kan gå i lås ändå, det är åtminstone vad jag hört av de som vet och normalt konsulteras i dessa frågor..

Satt precis och läste om ett flygplan som är saknat, och hur konstigt det än kan låta, önskar jag att något sådant kunde hända mig. Vill verkligen inte vara kvar i den här ruttna världen. Det enda jag lever för just nu är de få och korta stunder jag får träffa E. Försökte äta lite igår, vet att jag måste men får bara i mig 3-4 tuggor sen växer det bara i munnen. Jävligt enerverande för en som normalt tycker mycket om mat. När man sen försöker sova när man inte klarar att ha ögonen öppna längre märker man att skallen är klarvaken, när man slutligen lyckas somna vaknar jag efter 15 minuter, kallsvettig och i panik, efter det tar det ungefär 1,5-2 timmar innan jag lyckas somna och cirkusen är igång igen, det går bara runt runt. Inte konstigt att kroppen fallerar, det kommer blod i bägge ändar, både kräks och den andra vägen. Har dock varit med om det förr, och vet att jag överlever detta också.

Jag har så mycket som jag vill ge,

Men hon vill inte ta emot,

Jag har så mycket som jag vill säga,

Men hon vill inte höra,

Jag har så mycket som jag vill visa,

Men hon vill inte se,

Jag har så mycket som jag vill göra,

Men hon vill inte vara med,

Jag har så mycket att älska,

Men det kan hon ej förstå,

Jag har så mycket planer,

Men dessa får hon aldrig se...                  

Vilken förbannad jävla skitsida detta är!!!! här skriver man en hel jävla roman, och så försvinner hela jävla skiten!!!!!!!!!!!!

Hur kan det komma sig att en människa som skänker en så mycket glädje på samma gång kan få en att önska att man vore död? Ett ganska lustigt fenomen, men inte mindre sant för den sakens skull. Jag förstår verkligen inte hur man kan känna så extremt åt två så olika håll. Som tidigare skrivits, spenderade jag helgen med den omtalade damen som får mig att må så bra när vi ses och umgås, och jag hade verkligen trevligt denna gång också. Men nu när jag sitter här ensam, känner jag bara att jag vill försvinna från jordens yta, skulle vara så jävla skönt att slippa den här förnedrande känslan, och även om jag tror att hon skulle känna något om jag försvann, tror jag hon skulle må bra av det i slutändan, tror heller inte att hon skulle lida för det speciellt länge heller. Nu kan jag ju inte säga att det är 100 sant, för hon säger fortfarande inte mycket när vi pratar, men det är vad jag tror och känner. Orkar inte med detta mera nu, återkommer när jag känner att jag orkar, och inte bara gråter hela tiden..

Ännu en blä-dag.. Går tungt som fan, varken vill eller orkar mer.

Finns bara en sak jag tänker på, hur jag än försöker går det inte att tänka på annat. Fattar verkligen inte, människan måste ju blivit kär i mig av vissa anledningar, och jag VET att dessa egenskaper finns kvar hos mig, och att dom gör sig påminda hela tiden, har hon ändrat kriterier? Vi hade till och med samma mål i livet, men hon visste nog inte de.. Ibland undrar man...