Fy fan, idag vill jag bara dö. Haft en jävulsk natt, inte sovit många minuter. Kräkts blod så mycket att jag ett tag trodde att jag skulle kollapsa innan morgonen. Funderar starkt och ofta på varför kroppen är som den är och varför den beter sig på detta underliga sätt. Och varför det drabbar just mig. Till på köpet kände och känner jag mig sorgsnare än jag någonsin tidigare känt mig, mycket tårar har det blivit. Rätt förundrande att det tar så mycket energi att gråta, det är ju inte så fysiskt ansträngande egentligen. Men detta till trots är jag helt färdig och orken är helt förbrukad. Känns som jag sprungit en mara, orkar inte annat än att slita på soffan som det är nu..

Ännu en skitdag med mycket tårar. Någon tyckte i en kommentar att även om det inte alltid är fakta det jag skriver, så kan det såra. Självfallet kan det vara så, men det är mina känslor jag beskriver och det kanske finns en anledning till att jag känner som jag känner. Det är ju inte jag själv som gett mig dessa känslor. Dessutom finns det ett av mig flitigt använt ordspråk/uttryck, nämligen: "kasta in en sten i ett grishus, så skriker den gris som blir träffad". Tycker att det är så j-a klockrent, det säger faktiskt allt. För övrigt fäster jag inte mycket vikt vid kommentarer fällda av människor som är anonyma, vågar man inte stå för vem man är, är heller inte kommentaren speciellt mycket att bry sig om! Fegt! Fortsätter det så, kommer jag lägga in att jag ska godkänna alla kommentarer innan de publiceras!

Tycker faktiskt att om man inte vågar stå för saker och ting, då ska man hålla käften!!

För fan..

Skrivit en del, men det försvann...

Vill bara vara tydlig med att det jag skriver inte är någon sanning, utan det jag känner den stunden jag skriver..

Det behöver inte vara allas sanning, utan den "sanning" jag känner när jag skriver.. Har varit tydlig med det tidigare, men är nu viktigare än någonsin!

Vill inte hänga ut någon, utan försöker än  så länge bara förmedla vad jag känner och tänker, även om folk retar sig på mig...

Men som sagt... Det jag skriver är inte sanningen, utan mina känslor.. Hoppas alla förstår detta!!

Kan verkligen inte fatta.. Här har man i princip försörjt en människa i nästan 7 år, räddat hennes mamma många gånger genom att låna ut pengar, men när det blir lite kärvt då sticker dom, känns som dom gör sig kända som moderna arbetare i kvinnans äldsta yrke!

Damen i fråga har inte haft egen inkomst eller körkort, men för att skaffa egen inkomst måste man om man bor där vi bor ha körkort och bil. Körkortet fixade jag så hon kunde ta, har hållit henne med bil vilken hon inte ens orkat kolla olja och vatten i själv. Är det konstigt att man känner sig fett förbannat utnyttjad från både mor och dotter??  Kan tillägga att mamman blev lämnad på samma sätt som jag, men trots det ger hon dottern sitt fulla stöd? Hur fan kan man göra det, när man beklagat sig för att blivit lämnad på ett vidrigt sätt när dottern nu gör likadant?

E är skyldig mig en ansenlig summa pengar, men skiter i det och säger att jag får dom när jag får dom. Men det är klart, har man aldrig i hela sitt liv behövt stå till svars för något så kan man väl knappast förvänta sig att dom ska börja göra det nu heller. Och med en mamma som tyckt det varit viktigare att vara kompis än mamma är det inte konstigt att det slutar som det slutar heller. Hoppas att hon och SVINET nu får till det, så får hon se hur lojal han är gentemot sina nära, han har ju ljugit för HELA omgivningen, varför inte för henne? Tror ärligt talat att hon är för korkad för att fatta att hon också är så in i helvete duperad, men det är hennes förlust inte min.

Ibland kan jag känna att hon aldrig varit värd mig, att jag varit värd någon bättre, jag älskar henne fortfarande mer än livet, och 99% av tiden vill jag inget hellre än att hon ska inse att det var mig hon skulle leva livet med. Men blir man behandlad som jag blivit, blir man ganska lätt bitter, många i min krets undrar, och beundrar att jag har förmågan att tro och tycka bra om andra människor. Nu undrar jag om det är så jävla bra egentligen. Varför är jag så jävla snäll? Det har jag undrat många många gånger.. Alltså E har fått nästan det hon pekat på, men nu när det blev lite kärvare tider, ja då duger man inte längre. Hon har sagt att SVINET inte har haft något med flytten att göra, och naiv som jag är har jag trott på henne, men nu har jag hört annat. Och eftersom hon ljugit om allt annat, så varför inte nu? Samma gäller hennes mamma, som trots att hon aldrig tyckt om mig, tyckt om mina pengar och gärna lånat när det varit kärvt. Fy fan för så jävla lågt stående människor!

Pengarna lär jag nog aldrig se.. Men det får jag nog ta..

Förmodligen retar jag nog en och annan som verkar vara jävligt känslig för vad folk tror och tycker, men det är deras problem, inte mitt!

Tala är silver, men tiga är guld. Det är ett ordspråk som är rätt och riktigt i många lägen! Men ibland är det bättre att tala än tiga. Det jag syftar på är att i det här fallet är det bättre för mig att nån tiger än talar, men personen jag syftar på är så jävla korkad att den inte fattar att den gör sig till åtlöje!

Kan för mitt liv inte fatta att andra människor inte förstår att tystnad säger mer än ord. Har för inte så länge sen fått reda på vissa saker om en närstående, och människan svarar inte på konfrontationen. Och det säger mer än ord. Fy fan så jävla vekt! Varför kan inte folk stå för vad dom tycker? Har dom ingen stolthet, dom står ju lägre än vilket djur som helst  i faunan, för djur dom står upp för sig själva, djur är ÄKTA.

Fy fan, ännu en rutten dag med negativa tankar. Tar det aldrig slut? Förmodligen, frågan är ju bara hur lång tid det kommer att ta. Ganska säker på att det handlar om år snarare än månader åtminstone. Som jag känner mig själv så är jag rätt säker på att det kommer att ta LÅNG tid i allafall. Frågan är bara om man orkar, och hur länge. Något positivt finns ju faktiskt, har besiktigat en av bilarna idag, så nu har man ju åtminstone en laglig bil att åka i.. Tyvärr var det ju bilen jag skaffade åt E, blir bara ledsen när jag blir påmind om det, funderar skarpt på att sälja skithögen, va ju inte tänkt att det var jag som skulle åka i den ändå. Skulle vara skönt om man kunde radera ut alla minnen av den där damen, visst jag har många fina minnen av henne, men det är ju det som gör allt så jävla jobbigt. Vill inte minnas, vill att det bara försvinner, alternativt skapa nya fina minnen med henne. Vet att det är fullt möjligt! Åtminstone från min sida, än så länge...

Det är JÄVLIGT konstigt att vissa får vräka ur sig vad som passar dem för stunden, men jag ska vakta min tunga i alla lägen.. Fattar verkligen inte varför det är skillnad på vissa människor! Är inte alla samma lika???

Ja, då har man varit på cirkus då. Det var många år sen sist måste jag säga. Tur att man har ett helt gäng syskonbarn som förkläden;-) Måste dock säga att det var med kluvna känslor, detta trodde varken jag eller någon annan som känner mig att jag skulle känna, säga eller ens erkänna! Men det hade nog varit trevligt med barn som stått mig närmare. Missförstå mig inte, jag tycker väldigt väldigt mycket om mina syster/brorsbarn, men har svårt att tro att det skulle vara samma sak.

Det dök precis upp något som jag måste rusa till, kommer ev med uppdatering av inlägget senare..