Ja, då sitter man ju här igen, blev lite av ett gift detta...

Har nog samma åsikter nu, som inatt, det blev inge bättre av att nyktra till.

Pratde med en bekant igår, diskuterade hur det hände att jag och min hjärtevän gick skilda vägar(inte för att jag gick, blev lämnad och vilse) och jag funderar fortfarande varför inte viljan fanns hos henne att ens försöka rädda det rom räddas kunde, jag erbjöd mej att prova allt, familjerådgivning etc, och alla som känner mej vet vilken enorm uppoffring DET är för mej. Jag var verkligen villig att göra ALLT SOM KRÄVDES, men viljan fanns inte hos motparten vilket sårade mej något enormt. Kändes jävligt sårande att det inte var värt något, när man, som jag tycker samlat så mycket kraft för att få ur sig erbjudandet att ta hjälp, bara där visade jag ju riktigt tydligt vad jag tyckte det var värt. Varför vill man inte ens försöka, efter 7 år trodde jag att det vi hade var värt mer än att man bara kunde kasta det på skräphögen. Hon sa någon gång att hon provat liknande förut, men det finns ju så många olika varianter av hjälp, och ingen är den andra lik har jag hört av de som provat, visste inte detta när jag och damen i fråga diskuterade det, tror i och för sig inte att det gjort någon skillnad men hade gärna vetat de innan, och använt det som argument. Varför ville bara jag rädda oss??  Är det bara jag som har känslor kvar?? Varför fanns ingen vilja? Frågorna är hur många som helst och svaren lyser med sin frånvaro, det är SÅ jävla jobbigt, känner varje dag att jag inte orkar med mer. Allt för ofta önskar jag att jag bara kunde dö, så det blev någon ände på eländet. Stora starka jörgen...(ironi) Trodde inte att jag kunde vara så här, vuxna karln bara gråter å gråter, nu va det avslöjat det också.. Fattar inte varför jag inte kan vara som många andra och bara strunta i allt, rycka på axlarna och gå vidare, fan vad lätt det hade varit!

HON sägar att hon tycker att det är jobbigt för henne också, men vad är jobbigast? Hade det varit lika jobbigt att reparera det som var kvar? Jag känner ju ändå att det vore värt ett försök. Visst, vi har haft våra motsättningar, och jag är inte guds bästa barn, men jag tycker trots allt att vi hade det ganska bra ändå. Vet inte hur många gånger jag önskat att hon sagt något tidigare, jag är och har varit villig att ändra mej för att ska funka men får man inte veta felet, kan man ju heller inte åtgärda det... Varför varför varför?? Nu kom alla frågor igen, tror jag får ett sammanbrott! Eländet vet inga gränser, kan ingen skjuta mej?? Djur avlivar man ju av barmhärtighet, kan man inte göra det med människor också??

Har precis läst att X-et tycker att jag tryckt ner henne flera gånger, förstår verkligen inte vad hon menar, har verkligen försökt peppa henne, vad hon än velat göra, varför har hon inte sagt hur hon känner? har ju bara velat hennes bästa! Just nu känner jag mej jävligt dum bara, har verkligen velat hjälpa, inte stjälpa!! Hur rättar man till en sån sak i det här läget?? önskar verkligen att jag visste de! Känner mej så jävla maktlös, jävla jobbig känsla by the way... Ska nog försöka sova nu, känns som en bra idé, har fömodligen vettigare åsikter när jag inte är lika onykter...:-/

Ja, då sitter man här igen...

Nu känns det lite bättre, om det beror på fylleri eller att jag pratat med den underbara människan på andra sidan vet jag inte, förmodligen det sistnämnda, hon har den inverkan på mej... Folk runt mej tycker mycket olika saker, men i min värld är det ju jag som bestämmer, och tycker någon annat, då får dom ändra sig! Mitt val är mitt liv! Både hoppas och tror att människor i min omgivning respekterar de val jag gör, så har det iaf varit tidigare... Om inte annat skiter jag ivilket, det är ändå jag som ska leva med den jag bestämmer mej för att leva med...

Blir nog luddigt detta, kanske inte ska skriva mer innan jag nyktrat till;-)

kanske inte det bästa att sitta här å "beklaga sig" när man råkar vara lite full, men va fan.. Har ju bloggen för att ventilera mina känslor och tankar, å nu gör jag ju de... Om inte alla förstått de, så har jag konverserat med x-sambon ikväll och av nån anledning känns det mesta bra mycket bättre, fråga mej inte varför, har inte fått fler svar men det känns alltid bättre när jag pratat med henne... Kan inte förklara varför, det är bara så.. Den kvinnan får mej att må bra!

Ja, då satt man här igen då...

Hade massor med funderingar när jag loggade in, men nu är det fan bara tomt...

Ibland, i mina starka stunder vågar jag tro positiva saker, men dessa positiva ögonblick är just det, ÖGONBLICK. De mörka funderingarna och stunderna har en tendens att vilja ta över, hur kan det vara så?? Jag menar, jag som har "det löser sig" som flitigast använda citat i problemfyllda tider. Livet är då inte lätt att begripa sig på... Just nu jävlas det bara med mej hela förbannade tiden, är det inte det ena så är det det andra, bråkande doktorer, rasade bilar, också det där med sambon då, ja, jag har inte kunna släppt det än och så länge jag inte har de, då är det fortfarande vi två, åtminstone mentalt. Hon är ju fortfarande det bästa jag någonsin haft, alla kategorier, sa till henne en tid innan hon flyttade, att hon är min bästa vän samtidigt som är mitt livs kärlek! Det var ju ändå henne jag tänkte på när allt var svårt, när det gick tungt i livet, hon är ju min klippa, min grund här i livet, tänkte ju alltid: vi har ju alltid varandra och det löser sig. Kärleken övervinner ju allt, tror nog att jag trots allt är naiv ibland jag också. Ska nog inte låta känslor styra mer i livet, blir bara skit då! MEN, hur tacklar man alla känslor då?? Råkat ut för liknande en gång tidigare i livet, men trodde det var sista gången, den ovan nämnda dam, kom helt överraskande och helade ett trasigt hjärta och en trasig själ, skrev något av en dikt till henne, kanske kommer den här någon gång i framtiden, vet inte om jag vågar "publicera" den, trodde aldrig att jag ens skulle göra något sådant. Fast det är ju klart, för en kille som "aldrig" varit romantisk, kanske man överträffade sig själv när man köpte ringar och bokade kryssning som överraskning bara veckor innan beskedet om flytt, som för övrigt kom blott 35 dagar innan 7-års dagen, det var den dagen överraskningen skulle bli offentlig, om man säger så. Känns ju extra tungt då, att det inte varit helt bekymmersfritt med ekonomin, och att man ändå lyckas gneta ihop de pengar som behövdes, för det var inte lite slantar, åtminstone inte i mina ögon mätt.. Aja, tyck inte synd om mej, det är inte därför jag skriver, brukar säga, och även höra av min kära mor, att man mår som man förtjänar, va fan de nu är jag har gjort så måste de va jävligt elakt;-)

Hur kan det komma sig att den man älskar inte kan vara ärlig mot en??
Kvinnan i mitt liv kände att hon behövde hitta sig själv och få vara själv för inte så länge sen, givetvis tog jag det hårt som fan! Vi har, eller jag har försökt prata, och hitta lösningar men inget har passat, fram till dagen hon sa att det var försent, känns som man är riktigt grundlurad, dock förlikar man sig med tanken, och accepterar. Då kommer nästa chock, en av hennes första nätter i den egna lägenheten har hon sällskap av en herre som är ganska nära familjen, nästan släkt.. Är det att vara själv?? Jag fattar inte, mitt liv är raserat, kan inte sova, kan inte äta och kroppen har börjat strula, svårt att andas tryck över bröstet, vilket ger domningar i armarna, det är så man önskar att man fick dö! Dessutom är den jävla grisen gift och har FYRA barn!? Han har sprungit hos oss på nätter, när jag sovit eller jobbat, många gånger har han gått strax innan jag kommit hem, ja sambon har hört av sig och frågat om jag kommer snart, (trodde det var för att hon kände sig ensam). Hon har sagt att de bara är vänner, och som den person jag är har jag inte velat sagt ifrån även om det känts besvärande, eftersom hon tyckt att hon inte har några vänner i närheten. Givetvis har jag velat hennes bästa! FAN, hon var/är ju min klippa!