Hade massor att lufta, men så fort ajg loggat in var allt borta... Tror fan man börjar bli senil... Får återkomma senare!

Man kan ju undra hur långt man kommer att sjunka, känns som jag bara sjunker längre och längre ner i skiten. Just nu är det fan helt hopplöst, saknar hennes sällskap mer än någonsin, önskar att jag på något vis kom på ett sätt att få henne att åter tro på en framtid tillsammans med mej, det är verkligen hon som var den rätta! Har tänkt och funderat på alla möjliga och omöjliga scenarion, och kommer inte fram till annat än att det verkligen var henne jag skulle leva livet med. Jävligt jobbig känsla! Undrar hur det kunde bli så här fel, vad det var som gick fel? Vad hade jag kunnat gjort, hade jag kunnat undvika detta?? Så kommer frågorna igen, och med dom kommer gråten i vanlig ordning, har aldrig varit så här ledsen någonsin tidigare. hyffsat olikt mej, att ögonen börjar tåras helt appropå ingenting, spelar ingen roll vad jag gör, kan sitta och titta på tv och helt plötsligt kommer tårarna i våldsam fart. Lite svårt att hantera när man inte varit med om det tidigare. Men hon betyder ju så jävla mycket för mej! Tror inte att det finns någon som verkligen förstår hur mycket.

Hur länge räcker tårarna? Trodde i min enfalld att dom någon gång skulle ta slut, men det verkar som om dom kommer ur en outtömlig källa. Har haft en jävligt jobbig kväll, med gråtattacker stup i kvarten, jag orkar inte detta hur länge som helst, det är då ett som är jävligt säkert! Tårar är bara något för dårar som låter någon stjäla ens hjärta!

Har helt otippat suttit och tittat på Eurovision song contest, inte heller det är likt mej, lika otippat har jag druckit vatten hela kvällen, inte heller det är väntat, inte en lördagkväll just nu.. Skönt ändå att Alexander vann, trots att jag normalt lider av totalt ointresse för dylikt, följde jag det hela med stort intresse, han är ju bara för bra med den där låten! Riktigt synd bara att jag inte fick njuta av allt tillsammans med henne, det hade varit riktigt trevligt..:-(

Over and out!

Jag har förvånat och chockat många i min omgivning den sista tiden. Jag har gjort många saker som förmodligen ingen trodde att jag skulle göra, såsom bjuda henne på en romantisk middag för en vecka sedan och att jag av alla människor skulle skriva både brev och dikter. Har nog chockat mej själv lika mycket. Det är klart att jag hela tiden vetat att jag har lite romantik i mej jag åxå, men av någon anledning hamnat i ett ekorrhjul, ju längre tiden gått ju svårare har det blivit att visa att min yta utåt kanske inte riktigt stämmer. Visst, kan vara eller ge intrycket av att vara lite råbarkad, men samtidigt har jag aldrig varit rädd för att visa känslor öppet. Tyvärr har inte min romantiska sida luftats överhuvudtaget. Kanske hade vi varit i ett annat läge nu om jag visat min mjukare sida lite oftare, OCH tidigare? Har tyckt att det varit viktigare och mer ärligt med alla små impulspresenter, än med de stora, förväntade sakerna ett par gånger per år. Har trott att dessa småromantiska impulshandlingarna varit mer värda, men nu vet jag verkligen inte längre.

Men om det nu sknats något, varför har jag inte fått veta det? Det hade varit lättare att tillfredsställa behoven om jag kännt till dom.

Om inte alla upptäckt det kan jag upplysa om att förra inlägget är ändrat några gånger..

Hade skrivit ner massor med tankar och funderingar nyss..:-(

Fan, allt går emot.. Tar eländet alldrig slut?

Sitter med så mycke tankar och funderingar att det bara tar stopp, blir tomt på något vis.

Vill bara betona att jag inte tycker synd om mej själv, skriver inte för att få sympatier, skriver ner tankar och funderingar för att få ur mej en massa skit, som en övertrycksventil.

Fy, det känns verkligen ensamt nu saknar hennes goa kramiga själ när jag sitter i soffan framför tv´n. Visst jag har kallat henne för plåster många gånger, men alltid med glimten i ögat, och just nu saknar jag verkligen hennes "plåster"egenskaper!

Ödet förde oss en gång samman, det var verkligen ödet. Vi träffades på en fest, i samma hus som vi senaste 18 månaderna bott tillsammans i, cirkeln var sluten, trodde jag... Hmm, åter till ödet och festen.. Hon ville inte åka ut till vischan för en fest, och jag var mest inte intresserad av något eftersom jag var inne i en tung period i livet. Hur det nu föll sig så övertalade hennes kopis henne att följa med, och jag hamnade på samma fest, i brist på annat att göra och var bara sekunder från att stanna hemma.

När hon kom in i köket där vi satt, fastnade jag genast i hennes otroligt vackra ögon, hon har de vackraste ögon jag sett! Men som sagt, det var verkligen ödets förtjänst att vi båda var där, och jag tror verkligen att det var tänkt att det skulle vara vi två. Det säger ju lite att vår relation överlevde att jag skulle åka bort och inte komma hem på 6 månader, bortsett 2 kortare ledigheter om 1 respektive 2 veckor. Satte mej på flyget precis en månad efter vårt första möte. Av våra första 7 månader träffades vi blott ca 25 dagar, men vår kärlek överlevde det enorma testet, och för mej betyder ändå det att det var ett otroligt starkt band mellan oss! Återigen, jag trodde verkligen att det var henne jag skulle bli gammal med.

  Jag vet att hon hittat hit, och ibland känns det bra att hon kan läsa det jag skriver, då kanske hon lättare kan förstå varför jag beter mej så underligt i vissa situationer. Men jag är på samma gång jävligt rädd att hon ska tro att jag skriver för att påverka henne, så jag försöker tänka på vad jag skriver, det var inte för att påverka jag började skriva, som jag skrev tidigare så beror det på att jag behöver någon slags ventil som lättar på trycket. Jag vet inte hur mycket hon läser, eller hur mycket hon kommer att läsa, och har mycket svårt att tro att hon kommer att berätta det för mej för den delen. Jag vill att hon på något vis själv kommer ihåg och minns våra fina stunder, inte bara det negativa. Tycker på något vis att det är lite småromantiskt att skriva brev, dessutom är det så mycket mer personligt, än till exempel att skicka sms eller mail, så har jag något allvarligt att säga henne tror jag att det går fram bättre om jag skriver henne ett brev. Jag kanske är naiv som försöker att inte påverka, vet ärligt talat inte om det är rätt eller fel av mej. Men som sagt, jag tror fortfarande att det är tänkt att vi ska dela livet med varandra!

FAN! suttit här och skrivit över en timme, och så försvinner allt!! Jag bryter ihop!!!

Nån som förstog mitt förra inlägg?? inte jag heller, kan ha varit lite ur gängorna där.. Kan bli så ibland, inte mycke att göra nåt åt:-P